Mozartkulor och mysbyxor

Å så var det jul igen. Jag tycker det känns lika overkligt varje år.

- Är det inför den här dagen som vi lagt så mycket tid och möda?! brukar jag tänka för mig själv när dagen lider mot sitt slut och jag är proppmätt men ändå sugen på något gott.

Den här vanliga dagen som är lika lång som alla andra och som det egentligen inte händer något speciellt på. Förutom julklapparna då…och ingredienserna i måltiderna. Men vi går upp som alla andra dagar och äter frukost, byter ut filen mot gröt och Lönnebergaskinka mot julskinka. 

Sen duschar, smörja in sig med ”finlotion” och ta på sig ”finunderkläderna” och klä sig lite juligt. '

Sen kommer släkten och vi äter middag som vilken släktmiddag som helst förutom att allt innehåller kött eller fisk. 

Sen tittar vi på tv eller sover en stund i soffan som vilken vardag som helst förutom att klockan är tre på eftermiddagen och inte halv nio på kvällen. 

Sen kommer julklapparna som har flera veckors eftertanke för att de ska bli rätt, fint inslagna och märkta med det perfekta rimmet och de öppnas på 30 sekunder och det fina pappret och genomtänkta rimmet läggs några minuter senare i en sopsäck för att brännas. 

Sen spelar vi julklappsspel som lika gärna skulle kunna vara Fia med knuff där mormor alltid har mest tur och knuffar sina barnbarn gång på gång. 

Sen äts det mer mat tills man inte orkar prata och umgås mer och då åker släkten hem och familjen kollar på något julprogram som man sett tio gånger tidigare och äter knäck och Mozartkulor till det tills man somnar i soffan.

Jag kanske låter negativ men jag är ingen Grinch, jag tycker om julen trots att man känner sig som Hans och Greta som bara äter och äter av allt som finns i huset.  På julen får man sova hur länge man vill och gå i myskläder och kolla på film hela dagen och man får träffa nära och kära som man inte träffar så ofta.

Och det bästa av allt, efter nyår är det bara sex månader kvar till sommaren!

God jul och gott nytt år!

Snö, älskad och hatad av alla.

Den kom i år igen och ändå verkar den förvåna.

Snön ger många olika känslor.

Snön ger glädje. Man bygger snögubbar, ljuslyktor och åker skidor. Drar pulkor med snoriga barn i. Man dricker varm choklad och tänder ljus. Spontant börjar man sjunga ”Nej se det snöar, det var väl roligt, ha ha!”. Julkänslan väcks till liv, den gråa hösten känns förbi. Snön lyser upp.

Snön skapar irritation. Vardagen blir krångligare och tar mer tid. Man blir isolerad. Man blir svettig av att pulsa i snön. Allt piffande är hemma är förgäves, väl framme ser man ut som en rödmosig clown med slickat hår. I hallen ligger smält snö och sand på golvet och blöter ner fötterna så fort man kliver ur skorna.

Snön skapar anarki. Fotgängare gör sina egna vägar, bilister gör sina egna parkeringar, snöröjarna plogar när de känner för det, tågen går när de vill och om lokföraren kan ta sig till jobbet.

Snön skapar benbrott och ömma svanskotor.

Snön skapar samtalsämnen med främlingar.

Snön ger extra motion och styrketräning i lår, axlar och rygg.

Snön är förklaringen till varför man kommer sent till jobbet, eller inte dyker upp alls.

Snön kostar pengar och spräcker kommunernas budget.

Snön, älskad och hatad av alla.

Lille Skutt vs Vuxenpoäng

I mitt tjejgäng har vi myntat uttrycket "Lille Skutt". Man kan säga att Lille Skutt är lite motsats till vuxenpoäng då det ofta relaterar till det något enkla, lite smaklösa och fega alternativet. En pizza med bara ost och tomat är Lille Skutt exempelvis eller vaniljglass.

Det är allmänt känt bland mina vänner att jag ofta dras till Lille Skutt-val. När mina vänner vill äta en liten mörk chokladpralin, som i min mun upplevs som besk och torr, vill jag ha mjölkchoklad som smälter sött på tungan. Nyligen var jag i Danmark och köpte chokladpålägg, man kunde välja mellan mörk och ljus choklad och jag tog självklart den ljusa. Här är några andra av mina Lille Skutt-favoriter:

- Cloettas sockerbitar
- Sky från grillad kyckling
- Kokt korv, utan ketchup och senap
- Vit choklad
- Lussebullar med pärlsocker istället för russin
- Ljust fluffigt bröd
- Kaffe med mjölk och socker
- Extra mjuk tandborste
- Lättsaltade chips.
- Mild thaimat

 Man kan ju undra varför jag ofta dras till Lille Skutt-val, kanske har min smaklökar hämmats i sin utveckling och därför gillar jag samma saker som en sexåring? Eller kan man se det som att jag har barnasinnet kvar?

PS Jag gillar pizzor med gorgonzola, svamp, kött och sås på, och glass från de flesta frukter och bär. Men vid romrussin går min gräns, vilket påfund!

Somliga har det bra!

Efter eftermiddagens BRIS-pass sitter jag i bilen och tänker på hur bra jag har det.

Jag känner mig trygg och säker hemma och på jobbet.
Jag har föräldrar som ställer upp, lyssnar och stöttar mig.
Jag har vänner som är snälla, pålitliga och vill umgås med mig.
Jag blir inte trakasserad på jobbet, varken psykiskt eller fysiskt.
Jag är inte rädd, ledsen eller orolig när jag ska gå och lägga mig.
Jag har inga sociala svårigheter och kan läsa av andra människors avsikter relativt snabbt.
Jag får komplimanger och bekräftelse varje dag.
Jag får kramar av familj och vänner varje gång vi ses.
Jag bestämmer själv vem jag vill och vem jag inte vill ha sex med, och när jag vill ha det.
Ingen hotar mig, ingen kränker mig, ingen slår mig.
Fy fan vad jag har det bra!

Små onda jävlar

De var överallt, de små odågorna. Två av dem stod vid brödet och åt torsdagens provsmakning av affärens "hembakade" bröd. En av dem gick och tjatade vid frysdisken och blev totalignorerad av sin målsman. Vid godiset hade en reklamskylt ramlat ner och en av dem var bara tvungen att sparka lite på den. Han fick en lam tillsägelse av sin målsman som i samma andetag tog tag i en godispåse och sa "De här är goda!"
Vid hygienartiklarna fanns det för ett ögonblick ett torn av duschtvålar men en (eventuellt flera) odågor kunde inte låta bli att se om det kunde rasa lika fint som klosstornet där hemma.
En målsman ropar repetitivt på sin odåga som har fullt upp att springa en osynlig snitslad bana fram och tillbaka, fram och tillbaka utanför kassorna.
När jag kom ut från affären fick jag sicksacka mellan några odågor som lekte nån form av kull-lek på den stora öppna ytan som finns mellan affärerna i gallerian.

"Äntligen" tänker jag när jag trycker på hissknappen som ska ta mig till parkeringen, till min bil som ska ta mig härifrån. Hissdörren öppnas och där står en liten odåga. Mina fördomar säger att hon leker i hissen för jag seg ingen målsman så långt ögat kan nå. På vägen upp ler hon mot mig och jag kan inte låta bli att le. Hon ser lite gulligt skyldig ut och hon är faktiskt ganska söt. Vi går av på samma ställe och hon tittar sig förvirrat omkring, som om hon undrar vad hon ska göra nu. Hon stannar utanför hissen och jag har ingen aning om vart hon tog vägen sen. Jag siktar mot min kundvagn och i huvudet citerar jag en Disneyfilm-replik "Jag vill hem, jag vill hem!"

Jag vill tillägga att jag har rätt att skriva så här om de knubbiga små änglar som vi alla avgudar till döds (barn) även om jag inte har några, för jag vet att det finns föräldrar som kan uppfostra sina barn och som inte gör barnaktiviteter av vuxensysslor. Det är ju inte barnens fel att de är små onda jävlar emellanåt.

När bitterheten slår till...

Ibland slår bitterheten till, det händer ofta när jag sitter i bilen, trött och på väg hem. Då kommer de viktiga frågorna upp...

• Måste man bo i sina mysbyxor?
• Måste man ha med sig trötta hungriga barn när man handlar mat?
• Måste man hångla offentligt?
• Måste man ligga 30 cm bakom med bilen i trafiken?
• Måste man ha russin i bröd?
• Måste man alltid ha statusuppdateringar med ett foto på ett barn (som gör massa (o)unika saker)?
• Måste man laga mat eller baka i alla tv-sammanhang?
• Måste man plasta in saker så hårt att de är nästintill omöjliga att få upp (även med sax)?
• Måste man ha vägarbete överallt samtidigt?
• Måste alla som inte kan säga R jobba i radio?

Det är nästan så man blir religiös för fan!

I kön till Peterskyrkan vänder vi oss om för att fråga en prästklädd man om våra kläder är respektfulla nog. Han ber oss knyta våra koftor runt midjan för att dölja mer av våra ben. Det är här vi finner vår nya vän Derek.

Derek har levt ett hårt liv fram till år 2000. "Säg en drog och jag har tagit den". Han berättar om hur han insåg att han måste ändra sitt liv, inte främst för att rädda sitt liv utan för att rädda andras. Vi frågar om han varit med om ett mirakel och hans svar är "Det är ett mirakel att jag inte dödat någon". Han syftar på att han har kört rattfull ett otal gånger och ibland knappt vetat hur han tagit sig från en stad till en annan.

Derek ser till att vi kommer in i kyrkan och sen börjar vår personliga guidning. Hans fascination för kyrkan smittar av sig och vi står stilla vid hans sida och lyssnar och nickar. Han visar oss Pieta, Michelangelos  staty, Petrus nycklar, Johannes Paulus II liggandes i en glasgrav likt Snövit. Han ser till att vi får gå in i bönerummet bland nunnor och präster, hans tar oss bakom avgränsningar så vi får klappa Petrus stenfötter som blivit bortskavda av allas klappande. Han ser till att vi smiter före i biktningskön så en präst kan välsigna oss och han ber Fader vår på italienska framför helgonet Helena (som vi alla tre blandar ihop med det svenska helgonet Sankta Helena Av Skövde). Det känns som vi är i en bubbla med Derek, vi varken hör eller ser de andra hundratals besökarna, förutom när de vill ha Dereks välsignelse, som tyvärr är omöjlig att få eftersom han inte är färdig präst än. Det är nu jag säger det:
- Det är ju nästan så man blir religiös för fan!
Högt och tydligt, inte tyst och diskret. Vi börjar fnittra och som tur är frågar inte Derek vad jag sa.

Derek skojar om att många förmåner kommer med den svarta "prästklänningen" och den vita kragen, han knäpper ett kort på oss framför Petrusstatyn. Vips kommer det en vakt och börjar skälla på oss. "I took it too far" skrattar han och predikar sen om att somliga straffar Gud direkt.

Efter kyrkbesöket pekar han ut Påvens lägenhet och andra små detaljer kring Petrusplatsen, vi bjuder honom på glass och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vi inser att vi ska åt samma håll och delar en taxi till Centralstationen. Där tar vi en fika till. Derek säger att vi gjorts hans dag men vi hävdar att det är helt tvärtom. Vi ger honom vår adress för han vill gärna skicka ett välsignat kors till oss.
- Har du facebook? skojar min vän.
Det har han inte men vi får en kollektiv mailadress som går till alla i hans "klass".
- Now, give me a big hug! Good bless you! säger han och försvinner iväg till tåget.

Tillbaka i Sverige tänker jag på Derek och hans kloka ord.
- Förstå att du är värdefull. Ta dig själv på allvar. Först när du gör det kan andra förstå ditt värde och ta dig på allvar.

Tack Derek för de timmar vi fick dela med dig i Rom. För mig var mötet med dig ett mirakel!

Flitiga Lisa och Duktiga Didrik!

Jag läser ofta statusuppdateringar med ”duktighets” innehåll. Man har hunnit med att laga mat, städa, tvätta, lämnat barn, sy gardiner, bakat surdegsbröd och gått på zumba, allt på bara en förmiddag. Man kan ju inte låta bli att bli lite provocerad, man vill ju helst skaka av sig det och gå vidare men man undrar ju ändå;

Är man en sämre människa om man inte gör egen sylt?

Jag har ställt den frågan till mina nära och kära. Ibland var det en tvekan innan svar men svaret var alltid det samma: JA! 

Innan hösten finns det massor av duktighetsaktiviteter att ta sig för och jag kände att det var dags för min duktighetsådra att börja pulsera.

Provade att plocka blåbär, efter fem bär kände jag mig omringad av en myggmaffia som hade en enda uppgift, att suga musten ur mig. Jag försökte stå ut men efter fyra dl fick jag panik och, utan att spilla ut mina bär, tog jag ett skutt ur blåbärsriset. Jag frustade och pustade, viftade och sparkade, hoppade och skuttade för att bli av med de törstiga små djuren.

Provade att plocka svamp, det är ju jättekul när man väl hittar. Då kommer ett litet glädjetjut och jag hoppar jämfota som ett litet barn. Men när man gått och gått och inser att man inte riktigt vet var man är längre och strumporna har hasat ner i stövlarna och man börjar känna en svidande känsla på hälarna och man har spindelnät i ansiktet, då är det inte så kul längre.

Baka är inget för mig heller, gillar inte desserter så mycket så det blir mest liggande i frysen. Hittade en påse med bullar idag som jag bakade i våras. Jag har inte tålamod att pyssla och sy gardiner och jag gillar inte hemmabakat bröd, tycker alltid att de blir torra efter två timmar.

Sen kom jag på det, jag har inte tittat på tv på flera dagar! Det måste räknas som duktigt, att prioritera socialt umgänge och vardagliga sysslor framför tv-tittande. Att det sen bara är skit på tv, och det är orsaken till att jag inte tittar, behöver ju ingen få veta...

I rule, mina regler.

Du får inte köpa hämtmat idag, det gjorde du igår, sa jag till mig själv. Sen slog jag in numret till Thaistället och beställde nr 7. Okej, nu har du beställt i alla fall, men då måste du cykla och hämta maten. Jag tog bilen. Att det ska vara så svårt ibland att lyda sig själv.

Jag gör så ganska ofta, sätter upp regler för mig själv. Du får inte kolla på tv förrän allt är diskat eller du får inte äta godis om du inte har tränat eller du måste beta av listan innan veckans slut annars får du stanna kvar på jobbet på fredag eftermiddagen. Jag förhandlar ofta med mig själv, försöker hitta kryphål för att slippa. Ibland är jag så bra på att förhandla att man kan förväxla mig med en ihärdig telefonförsäljare och ibland är jag så omedgörlig kring  mina regler att jag liknar en paragrafryttare.

Ibland har reglerna inga specifika konsekvenser, det blir bara lättare att utföra en handling om jag sätter upp en regel kring den. Du måste borsta tänderna i reklamen, du måste gå upp direkt när klockan ringer, du måste ut och springa så fort du kommer hem, du måste ringa det där jobbiga samtalet innan jobbet, du måste lägga dig innan elva, du måste gå upp innan elva.

Min andra regel ikväll var att skriva färdigt inlägget innan nio, när filmen börjar. Även det misslyckades jag med. Jag får kompensera det nästa vecka. Då ska jag bland annat inte kolla på tv om det inte är något jag planerat att se, jag får inte vara social om jag inte varit aktiv och jag ha slipat och lackat mitt köksbord.
Önska mig lycka till!

Vid världens ände..

Hela familjen sitter i bilen och spanar in i skogen.
- Nu snart, säger mamma.
Pappa saktar in.
- Där! Ser ni den?
Det gör vi. Vi tittar en stund på trädet som växer rakt igenom en sten. Det är en obligatorisk titt som sker varje gång vi åker mot vännerna i skärgården. Efter några sekunder ökar pappa farten igen. Det var den titten för den här gången.

Efter en stund kör vi förbi det stora hotellet och den stora stenen med kunganamnen på, Oskar och Gustav. Jag, min bror och de två sönerna i familjen brukar turas om att sätta sig ovanför namnen och låtsas att vi är kungar. Nu är vi snart framme. Jag minns det som att vi alltid blev väl bemötta redan på trappan av frun i familjen. Hon är alltid så glad, så lätt att tycka om. Huset är inspirerat av kustliv och man upptäcker alltid nya roliga saker hemma hos dem. En torkad sjöborre, en skeppsklocka, snäckor av olika former och storlekar, en dykare och runda båtfönster. På köksbänk och bord är det ofta fullt med mat och mer skulle det bli när pappa kliver in i köket.
Sönerna spelar tv-spel, Nintendo 8-bitars. De skjuter rånare och fåglar med en orange-grå pistol. Jag sätter mig ner och tittar på en stund.

-Ska du följa med och hämta din stol?
Jag följer med frun ut mot tvättstugan. Där inne finns en rosa pinnstol. Jag får alltid sitta på den när jag är här, tänk att det bara är jag som får använda den. Vi har långbord på altanen när alla gästerna har kommit, vi barn sitter längst bort. Sen går vi alla ner till det årliga midsommarfirandet på den stora gräsmattan. Tanterna försöker få med pappa i sin kör, jag får köpa lotter. Ett år var det en Basset hound där och jag blev helt kär, en sån skulle jag ha när jag blev stor.

Ibland går vi till familjens stora båt vid hamnen. Det känns som ett stort skepp, fast utan segel. Grabbarna springer in och ut och upp och ner i båten. Jag tycker det är lite läskigt där nere där man sover, luktar lite konstigt, så jag håller mig på däck. En gång sov vi i båten. Jag minns att jag tyckte att det var otäckt och det blev inte många timmar sömn för mig den natten.
Kvällarna slutar ofta, som jag minns det, med dans i garaget. Det spelas "Hit the road Jack" och de vuxna dansar som om det inte finns någon morgondag. Pappa lyfter upp mig , jag står på hans fötter och vi dansar tillsammans.  

Man är aldrig sysslolös när man är på besök här. Tomten är stor, har många vrår och mycket ätbart. Det finns även en hängmatta som jag ligger i när jag tröttnat på grabblekarna. Jag lyssnar på freestyle.
-Sjung lite för pappa då, säger pappa.
Och jag sjunger "Jag vill ha en egen måne" för glatta livet. Kvinnorna sitter i bikini och blundar mot solen. Det känns som solen alltid lyser när vi är här.

Satan i gatan vad mina fötter brinner!

Min fötter bränner som eld mot asfalten, vilket gör att mina ben böjer sig tillmötesgående för att lätta trycket mot mina trampdynor. Om man vill vara fin får man lida pin heter det, och jag lider! Jag önskar jag kunde härda som Sockerconny. Nu ser jag bussen stå och vänta vid hållplatsen då det är bara att börja springa. Fötterna domnar av och väl i bussen känner jag pulsen slå hårt i fötterna,
ända ut i lilltån.

Sockerconny och jag har lekt Söderbönor i snart en vecka nu. Det är väldigt lätt att umgås med henne. Vi vet båda vad vi prioriterar och vi behöver inte krångla till det. Vi äter och glor på folk. Vi dricker och glor på folk. Vi glor på film och äter. Sockerconny är rolig, oftast när hon inte ens vet om det själv. En och annan groda hoppar ur hennes mun. Hennes skratt är kittlande och smittar av sig.

Sockerconny gillar ordning och reda, trots att det snart gått en vecka ligger hennes kläder så perfekt packade i väskan att de ser oanvända ut.
Men det bästa med henne är att hon förstår mina tankar. Jag kan prata om de djupaste, mest absurda tankar jag har tänkt och bara hon förstår. Det är så skönt att inte känna sig ensam i känslan som dessa tankar ger. Genast känner jag mig mer normal och kan avslöja en tanke till.

Sockerconny en riktigt fin vän och jag är så tacksam för att hon vill finnas i mitt liv!

Kära sommar!

Detta brev är en vädjan till dig sommar. Som vi har väntat på dig. Det är dig vi drömmer om en blåsig och regnig höstdag och det är dig vi saknar en snölös mörk vinter. Vi hänger upp året på dig, planerar våra lediga    efter dig. Du är viktigare än fredagar, trots fredagsmys med OLW och Let´s dance. När du kommer börjar vi räkna ner hur många dagar, timmar, minuter vi har kvar att arbeta innan vi har semester. I väntan på dig kan vi inte låta bli att prata om dig. Möter vi någon på Ica när vi gräver bland grillbitarna kan vi inte låta bli att fråga när de ska ha semester och vad de ska göra.
Du är så viktig att vi försöker förlänga dig genom att göra typiska sommaraktiviteter så tidigt vi kan. Så fort snön har smält plockar vi fram grillen och pappa får stå ute och frysa i dunjacka och vända på köttet och vi intalar oss om att snart är det sommar!
Över hela landet tävlas det om vem som har fått flest soltimmar. Grannar tävlar om vem som kan klippa gräset finast, grilla mest och störst och hitta på bäst aktiviteter för barnen. Det är på sommaren vi blir som mest sociala och vill hälsa på alla vi känner, vi planerar att springa en runda varje morgon och ta tag i trädgårdsprojektet som uteblev förra sommaren pga allt flängande fram och tillbaka till Gröna Lund, Smögen, Gotland, Skara Sommarland med avstickare till släkten i Malmö.
Vårt liv består av att längta efter dig, njuta av dig och sakna dig så nu är det bäst för dig att du levererar! Ungdomarna vill kunna gå runt i sina minishorts och midjetröjor utan att frysa. Mammor vill rensa rabatter i bikini och pappor vill bygga altan i bar överkropp med en öl i ena handen. Barn vill bada i sjön utan att få istappar i håret. Ta fram ditt allra bästa humör och ge oss blå himmel och strålande sol resten av din tid. Annars riskerar du att skapa landsdepression som vara ända in i april och det vill du väl inte?!

Släkten är värs..äh..bäst!

- Va göru morbror Lennart?

Min fasters man sticker in huvudet innanför köksdörren. Jag har aldrig riktigt förstått var frasen kommer ifrån, nog för att min pappa är hans barns morbror, men pappa heter inte Lennart. Innan pappa ens hinner svara tittar min fasters man på mig och säger:

- Tjenare Ramlalena! Hur e legenheten?

Även den frasen har jag hört så länge jag kan minnas. När man var liten var det så stort att få besök från pappas syskon från Stockholm. Jag städade mitt rum fint dagen innan, gick otåligt mellan mamma som städade och pappa som förberedde mat och väntade med spänning. Huset fylldes av skratt och kändes mer levande på något sätt. Jag älskande att sitta kvar efter middagen och lyssna på allt vuxenprat. Min faster och hennes man är alltid glada, min faster kvittrar och hennes man bullrar. Han är som en stor nallebjörn som när som helst kan börja sjunga. Han har en bred söderslang och jag minns än idag att jag, som nioåring, inte hade en aning om vad han menade med ”gnugga nutterna”. De har alltid roliga historier, tagna från verkligen, med sig. Ibland från deras egna vardag som den gången de hittade hunden i kylskåpet...de hade inte ens märkt att hon var borta. Min faster har alltid varit så snäll. När farmor vid ett tillfälle gav mig ”kvarsittning” vid matbordet tills jag ätit upp kom hon och räddade mig från den ketchupindränkta köttfärssåsen. Jag hade inte ens bett om ketchup då den var bannlyst i vårt hus av pappa.

Min farbror påminner mig ibland om min farfar, lite hemlighetsfull sådär. Ofta sov han och hans fru i mitt rum när de var på besök när jag var liten. Hans fru sa att han snarkar så väggarna skakar. När de hade åkt hem gick jag upp i mitt rum och varje gång var tavlorna och väggklockan nedtagna från väggarna. Jag visste aldrig säkert om de ramlat ner av hans snarkningar eller om de blivit nedtagna i förebyggande syfte. Min farbrors fru jobbade på Kicks och det kändes som julafton när de kom på besök för hon hade alltid någonting med sig till mig. Ibland var det små parfymprover, fina krämer eller bäst av allt smink. Jag minns att jag en gång fick en hel provplatta med femton olika rousher och en hel provplatta med hela färgskalans ögonskuggor. Jag och mina kompisar använde dem flitigt. En gång fick jag och en kompis för oss att måla hela ansiktet med rött läppstift jag nyligen fått, vi ville se ut som indianer. Jag minns att mamma inte var så imponerad...

När jag var fjorton kom pappas äldsta bror på besök, han som man hade hört talas om, men inte hade ett minne av att man träffat. Han jobbade på SAS och var alltid ute och flög. Han firade jul med oss och hade med sig en färgglad julgransbelysning som både blinkade och spelade. Jag fick en grovstickad lila midjetröja från USA. Jag hade sett en liknande tröja på Beverly Hills 90210 och jag kände mig cool. 

I väntan på John Blund

Klockan börjar närma sig halv tre och jag har fortfarande inte somnat. Jag provar att lägga mig på rygg igen och gör den där övningen jag fick. Tänk på ett träd....ek, tall, gran, björk, men lägg av nu , vi kom ju överens om en ek. Så jag skulle slippa välja varje gång. Är det en höstek eller sommarek? Det kom vi inte överens om! Jag tar en sommarek, det är ju ändå sommar. Men snart är den slut, det är ju reda juli. Inte har det varit speciellt bra väder heller. Det måste vara bra väder på min semester, annars får jag panik. Ek var det ja, tänk på eken och dess rötter som gräver sig ner i jorden. Hur fort gräver sig rötter ner? Ska jag tänka långsamt eller fort? Kanske som på den reklamen på tv, där är det rötter som växer snabbt. Usch vad jag är trött på reklam! Speciellt han som skriksjunger att han vill ha öl. Vad är det för en idiot som tyckte att den idén var bäst?! Sen han jobbiga som drar massa ordvitsar hela tiden, bläää! Tur för honom att han är rolig som ”frysfreak”, #Lycklig kille. Det tycker jag är kul. Faaan! Du skulle ju tänka på rötter! #Lättdistraherad tjej! Morr!

Jag kan bara inte ligga still. Jag vänder mig om igen, kollar på klockan. Fan! Jag känner hur pulsen ökar och hur ångest blandas med panik. När jag nu ändå har ångest börjar hjärnan självklart öppna ångestlådan däruppe. Där ligger det massor av ångesttankar. Några är nya och handlar om saker jag borde ha ångest över i framtiden, några handlar om saker jag har ångest över just nu. Sen finns det ett fint arkiv med gamla ångesttankar, tankar jag bestämt mig för att lägga ner och gå vidare utan. Det kan vara över saker jag har gjort eller inte gjort för fem år sen eller saker jag sagt eller inte sagt för tio år sen. När ångestlådan öppnas kan jag inte sortera och tankarna blir tätare och tätare och hoppar hit och dit,fram och tillbaka. Men sluta tänk någon gång! Kan jag inte bara vara som andra och somna så fort du lägger huvudet på kudden?! Rycka till lite, småsnarka, för att sen gå in i djupsömn inom tio minuter. Jag är så avundsjuk på dessa människor att om jag sover med dem får jag hålla i mig för att inte skrämma dem, hålla för näsan på dem eller sticka in ett finger i munnen på dem så de vaknar.

Jag vet aldrig vad det är som gör att jag somnar till slut. Troligtvis är batterierna slut däruppe och behöver laddas. När jag väl har somnat tycks inget vara störande, spårvagnar, barnskrik, snarkningar, tjutande kylskåp, allt registreras och ignoreras. Tänk om hjärnan kunde använda samma taktik vid andra tillfällen...  

Tankar bakom en fåtölj

Jag ligger på en madrass på golvet bakom en av finfåtöljerna i min bästis mormors vardagsrum. Mina knän och vrister känns stela efter att ha stått upp flera timmar, flera dagar i rad. Jag tänker på alla intryck jag fått under dessa dagar. Jag har ännu en gång blivit påmind om varför jag blev beteendevetare, jag älskar att titta folk! Hur de ser ut, vad de vill uttrycka och hur de beter sig.

Det märks att jag fyllde 28 den här veckan, som jag har ojat mig.
- Naä! Man ser ju halva rumpan, ska shortsen vara så där korta nu för tiden? Det ser ju trashigt ut!
- Usch vad folk röker! Så himla barnsligt att röka, sånt slutar man väl med efter studenten? Trodde verkligen det var ute att röka.
-Moget att springa runt och skrika könsord varvat med det man vill dricka (bira, bira, bira)
- Att de inte fryser, flickorna. De har ju varken strumpbyxor eller kofta på sig.
- Är det inte lite glest med ordningsvakter?
- Det där är inte okej! Det är ju farligt!! (till några grabbar som står i fönstret på utsidan av en bil och håller i sig taket)

Det känns som att man ska sticka ut för att synas på festival. Alla som går utklädda i nån form av kramdjursdräkt håller någon i handen.  Kanske är festival en plats där man kan hitta sin identitet, en plats att vara sig själv på utan att bli ifrågasatt? Ingen är den andra lik här.

Tänk vad festivaler och konserter förenar människor, skapar nya kontakter, ger glädje och energi, vidgar den musikaliska världen...

Vilken makt artisterna har som kan påverka andra människors tankar, känslor, till och med få deras kroppar att gunga och klappa i takt till deras ord och budskap som förmedlas i fyrtakt. Vi skriker och tjoar för att få höra en låt till. Di Leva fick oss att kramas med varandra. Jag lovar att om Maggio hade bett oss att klä av oss nakna så hade vi gjort det.

Jag känner mig fylld av briljanta toner, min musikvärld har breddats, jag har beundrat människan, jag har förundrats av människan. Jag är supernöjd!

Vildvittror och bästisar

Kråkornas kraxande läte på parkeringen påminde mig om vildvittror, precis så kände jag mig, som en vildvittra. Jag var smutsig, trött, hungrig och lättirriterad och småstressad. Tur att det sista ärenden gick fort. En lista över saker jag kände mig irriterad på hade blivit lång under dagen. Hur kan man exempelvis gräva bland champinjonerna och lämna nagelmärken i svampen? Jag är inte sugen på att få i mig andras skit under naglarna, tänk vad mycket snusk som finns där! Plockar man inte en i taget? Man vill väl se hur de ser ut innan man lägger ner dem i plastpåsen. Det är också en punkt på listan, jag vill inte ha en plastpåse till min svamp, jag vill ha en papperspåse! Annars blir de så där slemmiga efter någon dag och så känns så lyxigare med en papperspåse...

Vildvittran inom mig klarade inte av att skriva mer igår. Hon sköljde sina trötta fjädrar i en varm dusch och burrade in sig i sitt fluffiga rede och somnade. Idag vakande jag med ett pirr i magen. Ett sånt pirr som bara bästa vänner kan ge. En av dem fyller år idag, om man gräver tillräckligt långt ner i sandlådan kommer man till landet hon bor i. På den här sidan av sandlådan kommer vi sakna henne vid bordet, hennes sluddriga fnittriga tal som ibland är helt obegripligt, hennes eleganta klädstil, hon passar i allt, hennes skratt och vimsighet.
Jag och tre av mina andra bästisar ska skåla för henne idag. Hon som skrattar så hon gråter och måste stanna bilen för att hon inte ser något. Hon som pysslar högt och lågt och alltid har en galen historia (tagen från verkligheten) att berätta. Hon som pendlar mellan allvar och humor på två sekunder och kan ta på sig kläder både bakochfram och utochin.

Vänner ger energi man inte visste att man hade. Ingen tjock seg trögflytande sörja som det fastnar sot och smuts i utan en tunn lätt energi som kan ta sig in i alla skrymslen och vrår och skölja bort ensamhet och tristess på nolltid.

Puss på er alla fina vänner där ute.

Ps. En annan dag ska berätta om fler av mina vänner och bästisar. De är riktiga original.

En inblick i någon annans värld

Idag lämnade jag in min mobil på lagning. Jag har sett att det finns en liten butik mittemot jobbet så jag gick dit. Hela atmosfären och personligheterna som fanns i den lilla butiken var helt unik och det kändes som att jag kommit till en annan värld. Rakt fram fanns en liten disk med en öppning i mitten så personalen ska kunna komma in och ut. Bakom disken fanns ett stort lådsystem där varje låda hade en lapp med en mobilmodell skriven på. Framför disken, i själva butiken, stod det flera glashyllor fyllda med massor av olika mobiltillbehör med hemmagjorda prislappar på.

Jag möts av två män som står bakom disken när jag kliver in. Mannen, som verkar vara chef, har en stor kroppshydda iklädd en svart Harley Davidson t-shirt. Framför sig har han flera små plastlådor staplade på varandra, men några skruvar och brickor i varje. Han förklarar för mig att alla lådor går till samma mobil men han delar upp dem så han vet var varje skruv och platta ska sitta. Mycket strukturerat. Mannen som står jämte honom har något mindre kroppshydda och har en svart kortärmad skjorta. Båda männen har khakifärgade byxor med många praktiska fickor och bådas frisyrer är korta och stylingsfria. De bemöter mig med vänlighet, tydlighet och expertis. En tredje man kommer strax in i butiken, han har spretig ansiktsbehåring, svart keps och liknande kläder som de andra två. Han smiter förbi bakom disken, in i en dörröppning till höger och upp för en smal trappa som svänger snävt. Chefen ropar snart efter honom.
- Jonaaaas?! Rösten är gäll och något nasal. Kan du ta med dig en fyra-millimeters-stjärnmejsel till bottenskal?
Han får inget svar men verkar inte hänga upp sig på det.
Efter ytterligare någon minut dyker en fjärde person upp. En ung kille som tilltalas som "Praktikant-eller-pryo" smyger tyst och försiktigt in bakom disken. Hans hår är lätt rött, hyn är gräddvit och när han ler osäkert syns en bländande komplett tandställning. Han undviker ögonkontakt och springer även han upp för den smala snäva trappan. Jag får veta att han bara får laga äldre modeller av telefoner, smart phones är för avancerat för honom. Snart kommer Jonas ner med en skruv som är så liten att jag knappt ser den. Efter att ha blivit ombedd att komma tillbaka och hämta min telefon två timmar senare lämnar jag butiken.

Det känns så tråkigt när jag två timmar och femton minuter senare lämnar butiken för andra och troligtvis sista gången. Jag ville kvar i den unika världen som hade så mycket vänlighet och spetskompetens. Chefen hjälpte mig att fylla i papperna till försäkringsbolaget och den andra mannen letade förgäves bland glashyllorna efter ett skal som skulle skydda mobil bättre så jag skulle undvika samma skada i framtiden. En butik som denna glöm lätt bort i vimlet av stora etablerade butikskedjor där utseendet tycks verka viktigare än kompetens. Inne i butiken kände jag mig som en livepublik till en sitcom, allt var så annorlunda och äkta att det kändes uppgjort på något sätt. Jag tänkte för mig själv, det här skulle nog gå hem, en serie om tre män och deras "praktikant-eller -pryo" som driver en mobilreparationsbutik tillsammans.
Visst finns det plats för ännu en serie om genomgoa strukturerade äkta nördar med specialintressen som tar upp hela deras liv? Jag bara frågar.

Paranoia och huvudroll!

Ibland fantiserar eller "paranoia-erar" jag att mitt liv är någons produktion, en väldigt lång tv-serie, typ som "Days of our lives". Alla runt omkring mig, även min familj, är bara skådespelare med biroller. Ofta tycker jag att jag känner igen människor, att jag har sett dem någon annanstans innan. De kanske är statister. Undrar hur mycket de får betalt? Mamma och pappa borde ju fått en slant vid det här laget..
jag tänker att serien är indelad i säsonger, typ Gymnasieperioden, Visbyperioden, Eskilstunasperioden osv. Högstadietiden måste ha varit en tittarsuccé, med tanke på alla scenkläder, glitterspray, kladdkakor och fnitter. Bra manus!

Tankarna får mig att fundera på hur stor min omvärld egentligen? Är det som en bubbla likt Trueman show?  När jag åker hiss till exempel, hur vet jag att jag kommer till en ny våning? Allt kanske bara är på en gigantisk snurrplatta och när jag kliver in i hissen och dörrarna stängs så vrider de bara på plattan och så jag kliver ut i nästa scen. Utom när man åker sånna glashissar förstås, då ser jag ju att jag åker uppåt, eller?Å hur vet jag att jag har varit i Kina? Eller Canada? Det kanske är samma ställe fast med andra statister? Jag har ju ingen koll på hur jag åkte, jag såg bara vitt när jag tittade ut och dessutom somnar jag ju överallt när jag reser. Aha! Vilket trick! De lurar i mig sömnmedel som jag får i mig när jag reser så att de ska hinna byta rekvisita och  sceneri.
Det kanske är därför som jag så sällan missar bussen eller tåget. De väntar på mig eftersom att jag är huvudrollen. Det står i manus att jag ska åka tåg. De få gånger jag missat bussen är det avsiktligt, de står så i manus.

Fast det måste ju vara tråkigt för tittarna, att följa mig. Jag pratar sällan högt för mig själv, jag har inte dött och kommit tillbaka som min tvillingsyster, (eller?) jag har inga lik nedgrävda någonstans, jag har inte stulit någons barn och jag sover inte med smink.Undrar hur långt manuset är skrivet? Skulle gärna vilja läsa några avsnitt så jag vet vad jag har att förvänta mig. Till nästa säsong önskar jag att huvudrollen omges av fler snygga män, mer stålar på kontot och lite action. Inget dramatiskt med sjukdom och död utan mer äventyrlig action och spänning.

Fortsättning följer...

Barnsligheter!

Idag tutade jag för första gången på en annan bilist. Hon (för det var en kvinna) åkte hit och dit på vägbanan och gjorde kraftiga inbromsningar inför varje korsning trots grönt ljus. Jag fick nog när hon helt plötsligt bromsar in, börjar blinka vänster men svänger inte trots fritt från möte. Jag skulle ju också svänga åt vänster och ville hinna innan möte. Jag vet egentligen att hon kanske var osäker på att köra i stan eller inte hittade vägen, men ibland är man så inne i sig själv och sina egna behov att man blir barnslig.
För det är ju barnsligt att inte kunna se saker ur andras perspektiv. Ett barn som ser fram emot att plinga på bussen kan bli helt förstörd om någon annan hinner före, det har inte en tanke på att det finns andra som ska av på samma ställe. Kanske sitter det ett annat barn i andra änden av bussen som också har sett fram emot att plinga.

Bilisten som jag tutade på satt och snurrade på sitt hår med vänsterhanden, så himla barnsligt! Det vet jag, för det har jag gjort sen jag fick hår på huvudet, någon gång i ettårsåldern. Det finns ju inget konsekvenstänk i att snurra på håret alls. Det blir knutar som man får trassla ut och i värsta fall klippa bort, det sliter massor på håret. Oftast snurrar jag på håret när jag kollar på tv eller film eller när jag sover. Varje morgon när jag vaknar kontrollerar jag antal knutar i håret, oftast är det en stor i pannan, typiskt!
En annan sak som är barnsligt är att kasta saker omkring sig när man är arg, det ser så himla larvigt ut. En vuxen människa som kastar kläder på golvet...hårt! En gång kastade jag ett papper mot en person när jag blev arg...hårt! Jag tog i allt vad jag hade och pappret det singlade fint ner rakt framför ögonen på mig. Det måste sett roligt ut. När jag var liten stängde jag ibland in mig i badrummet när jag blev arg. Jättekonstig idé, det fanns ju ingenting att göra därinne! Jag satt på toan en stund och tyckte synd om mig själv innan jag gick ut. Precis innan jag öppnade dörren ansträngde jag mig för att se cool och obesvärad ut.

För någon månad sen bevittnade jag ett interaktion mellan en psykisk sjuk kvinna och en mamma med sitt småbarn. För att få lite bakgrundshistoria på den psykiskt sjuka kvinnan kan jag berätta om en interaktion mellan henne och mig. En dag i vintras går jag förbi henne, hon vänder sig om till allmänheten och skriker "Hon där är jude, henne ska ni akta er för" Jag tror att hon syftade på mina lockar...
I alla fall, kommer denna kvinna fram till mamman som har sin lilla son i en barnvagn och säger " Du din jävla hora, du kan dra åt helvete!" Mamman ville visa sonen hur man står upp för sig själv och svarar " Du då, du är också en hora!" Bra där mamma, där visade du hur en vuxen beter sig, moget och ansvarsfullt...

Ibland är barnslighet synonym med lekfullhet men är ibland är det en synonym för dumhet!

Rimliga presenter, eller?

Det är inte långt kvar till min födelsedag så en önskelista sitter på sin plats tycker jag.

Fröken Djerfs önskelista
1. Jag önskar mig styrka att resa mig ur soffan när jag sitter helt apatisk i den och vet att jag skulle må bättre om jag gjorde något annat, egentligen vad som helst, utom att sitta just där.
2. Jag önskar att jag vore mer av en fulsmakare, som uppskattade all mat som serverades framför mig, så jag slipper känna mig kräsen och lite fisförnäm.
3. Jag önskar att mig en off-knapp på min hjärna så jag kan somna snabbare på kvällarna.
4. Jag önskar att jag vore mer pragmatisk så jag inte föll för skitsnack och fula trick.
5. Jag önskar mig ett bättre bollsinne så jag kan bli pensionärsbowlare på äldre dar.
6. Jag önskar mig ett större tålamod så jag kan sluta kalla var och varannan bilist för idioter.
7. Jag önskar mig en bättre fimotorik så jag kan lära mig att göra inbakade flätor.
8. Jag önskar mig mer tåliga fötter så jag kan köpa alla skor som jag faller för.
9. Jag önskar att folk slutade med särskrivningar, så jag slipper oroa mig för att samhället blir dummare och dummare för varje dag som går.
10. Jag önskar mig fint väder på Peace and Love så jag inte blir förkyld.

Å så fre på jorn såklart =)

Morfar och messmör

I min fantasi är jag fem år igen. Jag sitter på mormor och morfars baksida med rumpan i en tiolitershink med vatten i. Jag dinglar med benen, det skvalpar över lite vatten.Mormor plockar av vinbär från buskarna. Morfar sitter vid bordet och tittar på mormor och mig. Jag älskar att vara hos mormor och morfar. När man kommer hem till dem springer man fram till den bruna skålen bredvid micron i köket. I den finns det godis. Jag tittar på mormor; "Mormor.." "Varsågod" säger mormor innan jag hinner säga något mer. Det finns två andra godisställen hos mormor och morfar. I dörrhyllan i kylen ligger ibland små chokladkakor. En var till oss barnbarn. Jag väljer oftast Schweizernöt (tills jag ligger med andnöd hemma på hallgolvet efter en halv påse hasselnötter). Det sista stället är en glasskål i vardagsrummet, där finns det bara godis vid speciella tillfällen. Jag går förbi glasskålen flera gånger men vågar inte ta. Först efter maten påminner mormor alla, ifall någon inte upptäckt det, att det finns godis i skålen. Jag plockar ut de jag spanat in när jag glidit förbi.

Efter bad i hinken går vi in. Jag sitter i morfars knä i en frottémorgonrock. Jag har hämtat en Pixibok från bokhyllan i arbetsrummet. Morfar börjar läsa, efter en stund avbryter jag honom: " Morfar, kommer du finnas när jag får barn?" Utan att ens tveka svarar morfar ja. Jag är nöjd med mitt svar och morfar fortsätter att läsa.
När man sover över hos mormor och morfar får man sova i bäddsoffan i lilla rummet. Mormor har bäddat på gammaldags vis, med lakan närmast kroppen, sen filt ovanpå och sen viks lakanet ner över filten högst upp. Det känns som att jag bor i Katthult, Lönneberga. På morgonen vaknar jag av att morfar kokar kaffe till mormor. jag smyger in till sovrummet och sätter mig bredvid mormor. Morfar kommer snart med fikabrickan. Jag får en skorpa och ett glas saft. Lite senare blir det riktig frukost. Morfar äter knäckebröd med messmör, mormor äter smörgås utan smör med hästkött på. Morfar tittar på mig och flirtblinkar åt mig. Det är som att han vet något som jag inte vet.  Jag vill blinka tillbaka men kan inte, jag får vrida på huvudet så morfar bara ser ett öga och sen blinka med båda.

I min fantasi finns morfar när jag har barn. Han gör likadana styltor som han gjorde till oss, både höga och låga. Han springer bakom mina barn när de ska lära sig cykla och håller i en hemmagjord pinne som man fäster i pakethållaren. Han bygger kaninburar och docksängar till dem och lär dem åka längdskidor. De får spela " Ein bisshen frieden" på hans LP-spelare och dansa på mattan. När de åker med honom i hans röda Saab 900 öppnar han handskfacket, där finns det polkagrisar. Ibland tittar han mina barn i ögonen och flirtblinkar till dem, som om han vet något...

Du fattas mig morfar men hos mig finns du alltid kvar.

Födelsedag och diabetes

Idag fyller min pappa 60 år. För 15år sedan var jag osäker vi skulle få fira hans 60årsdag. Vid ca 45års ålder fick han diabetes, vars komplikationer snabbt blev tydliga och drabbade hela vår familj. Här är mitt brev till diabetes.

Hej diabetes!
Vilket jävla as du är! En lurig och instabil jävel som kan göra så mycket skada. För några år sen hörde jag en radioreklam för barndiabetesfonden. De ville att vi skulle tänka på alla barn på som inte får äta godis. Är det verkligen rätt fokus? Är det det diabetes handlar om? Att man inte får äta socker och hamnar i någon slags godisutanförskap? Jag blev förbannad varje gång jag hörde reklamen! Undrar om de fick in några pengar?
Man kanske istället skulle kunna fokusera på alla komplikationer du ger. Min pappa började få problem med ögonen ganska snart efter sin diagnos. Näthinneavlossningar, blödningar, starr och för högt tryck. Han genomgick många operationer och efter ett misslyckat försök att frysa ena ögat, så det skulle kunna bevara den lilla syn som fanns kvar, blev han av med det helt och hållet. I det andra ögat han sen några år tillbaka en konstgjord lins. Idag har han även dålig blodcirkulation, högt blodtryck och nerupati. Det är här din lurighet kommer in. Som diabetiker måste man röra på sig för att hålla blodcirkulationen igång men nerupatin ger så mycket smärta att det är svårt att röra sig. Hur tänkte du där?
Du har funnits sen medeltiden men ändå verkar du inte ha nån skrämseleffekt.  Lite godis kan man väl klara sig utan, för det är väl det som är problemet med diabetes, det säger ju radioreklamen...
Du förändrar och förstör människor liv!

Jag vet att du finns i generna men du ska fan inte få mig! Jag ska äta frukt, springa ett varv runt stan varje dag och vara nyttigare än Anna Skipper, kanske till och med börja äta russin, bara jag slipper dig! Du har gett mig så mycket oro och sorg!
Skäms på dig!
Far åt pipsvängen!
Må vildvittrorna ta dig!

Just ja..Grattis på födelsedagen pappa! A la voj!

Ett brev till min hjärna

Jag är en hypertänkare. I min bokhylla står den en bok som heter "Kvinnor som tänker för mycket". Det komiska är att jag köpte den till min vän när hon hade mycket tankar om nuet och framtiden. Jag fick tillbaka den några år senare med motiveringen "Den här passar nog dig bättre". Det hade hon ju rätt i, jag kände igen mig i det mesta. Nyligen var jag hos en livscoach, hon upptäckte mitt karaktärsdrag och ville att jag dels skulle försöka leva och tänka i nuet men även skriva ner det som har fastnat lite för länge, gärna i brevform om det riktar sig till någon specifik. Det lät ju som en utomordentligt bra idé så här är mitt första brev, till min hjärna...

Kära hjärnan!
Jag har levt länge med dig nu och jag har en del förbättringsförslag. Jag önskar att du kunde fokusera mer på här och nu (som för övrigt är mitt nya mantra enligt min livscoach). När du ligger flera veckor, ibland månader i förväg så är det svårt att leva i nuet. Då ser jag bara dagarna som punkter på en lista som jag bara vill checka av så lista blir avklarad och jag kan sätta mig i soffan och äta chips. Jag önskar också att du kunde klara av den enkla uppgiften jag fick av min livscoach. Det enda du behöver göra är att tänka på ett träd, känna hur rötterna letar sig ner till jordens mitt och suger upp röd energi. Du behöver inte gå igenom alla träd innan du bestämmer dig för en ek för att sen byta till en gran, en björk  för att sedan gå tillbaka till en ek igen. Var nöjd med en mental bild på rötter istället för femton, se en röd färg på energin, låt oss säga Sigvard, som mina köksstolar, och fokusera längre än tio sekunder. Snälla!
En annan grej, sluta älta saker i oändlighet. Det som har hänt har hänt. Det hjälper inte att spola tillbaka ögonblicket i huvudet och skriva om manuset så att det passar dig. Släpp det och gå vidare! Du kan inte kontrollera din omgivning, du behöver inte gilla den men acceptera den.
Å så en sista grej. Ända sen jag var liten har du haft en benägenhet att sväva iväg till fantasins värld. Det är väl egentligen inget fel med det men ibland måste du sätta ner fötterna på jorden och gå omkring i verkligheten. Missförstå mig inte, jag älskar fantasins romantik och äventyr, de förskrivna dialogerna och den oändliga lyckan, men den gör mig ofta en björntjänst. Jag blir så besviken när jag ser mig omkring och upptäcker att det är bara jag här uppe bland molnen.
Mvh
Magdalena