I ett hus vid skogens slut

Jag står och vattnar tomaterna när han ivrigt viftar att jag ska komma. Jag går bort till honom och kikar ut över ängen. Jag ser inget.
- Gris, viskar han.
- Va? Vildsvin? Viskar jag tillbaka för att vara säker på att jag hörde rätt.
Vi spejar en stund, plötsligt ser jag två mörka fläckar som kommer rör sig över ängen.
- Kultingar! Halvviskar han överförtjust och släpper vattenslangen som nyss sprutat över mitt nya plommonträd. Likt Clark Kent, som springer in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannan på några sekunder, har han sprungit in i huset, bytt om till långbyxor och hämtat bössan. Han kommer ut spänd av förväntan och räcker över hunden som han hunnit koppla. Sen smyger han iväg och gömmer sig bakom traktorn. Jag spanar på grisarna som kommit närmre och håller för öronen.

En kvart senare står jag i mörkret i boden och håller ficklampan medan kultingen blir flådd. Klockan är halv tolv och jag undrar vad som hände med att vattna trädgårdslandet och sen gå och lägga sig.

Livet till man blir 30 är som en kafferast...

Jag ser mig själv i spegeln och tänker; har jag förändrats så mycket på alla dessa år? Några fler linjer runt ögonen men det är väl allt?

Jag är 30 år! JAG är 30 år! JAG är 30 ÅR! Det låter så gammalt. Som om jag nått ett delmål i livet, som att en viss tid redan är förbi.
Det är nu jag ska ha gjort allt kul och tokigt. Det är nu jag ska ha gjort alla livsavgörande val, vem jag ska vara, vad jag vill bli, var jag ska bo, vem jag ska leva med.

Jag kan fortfarande känna mina barfota fötter spring i korridoren på dagis in till lekhallen, smaken av plommon som jag åt med mina kusiner i deras trädgård när jag var tio, lukten av alkohol, svett och rök i skolfesternas små lokaler när jag var 16 år. Alla minnen som samlats i mitt huvud under trettio år har något gemensamt, följer mitt liv som en röd tråd tråd. Mina innersta tankar om upplevelserna. Det är konstigt att tänka att mina tankar "låter" på samma sätt i mitt huvud, nu som då. Tankebanorna har utvecklats men det är ändå samma tankar, samma röst.

För tio år sen skulle jag ha tittat på mitt trettioåriga jag på dansgolvet och tyckt att hon kunde gå hem. Hon behövde inte ta upp plats i detta forum. Hon hör inte hemma här. Hon känns bara patetisk som kommer hit och tror att hon är 20. Men till mitt tjugoåriga jag vill jag svara att jag har inte förändrats så mycket som du tror. Jag är samma person, med samma humor och samma intressen. Enda skillnaden är att jag ibland suckar lite åt tjugoåringar som tar mycket plats och beter sig som att det inte finns andra människor runt omkring dem, och ger mig blickar som hintar om att jag är gammal och mossig.

Om jag lever tills jag är 90 år så har jag levt en tredjedel av mitt liv. Som tjugo minuter av en timme, en kafferast! Så fort har livet gått. Jag har hunnit sätta mig ner och prata om vad jag gjort i helgen, kastat i mig något att äta och dricka och sen var rasten slut. Jag hoppas att den återstående tiden, de resterande 40 min av en timme, som kan ses som en lektionstimme, går lika långsamt som  en mattelektion men är lika rolig som en teaterlektion. Att den blir lärorik med många aha-upplevelser, att jag får räcka upp handen och svara på frågor för att visa min kunskap, att jag får hjälpa andra som tycker att lektionen känns svår och obegriplig och att jag, när lektionen är slut, får springa ut ur klassrummet, i min finaste klänning och känna att det här var bara början!