En blogg om grubbel, önskningar, fantasier, minnen och livets stora och små frågor.

onsdag 27 mars 2013

I Finspång får man va precis hur man vill!

- Är du från Finspång?! (kväver ett skratt) Äggskallebyn!
- Ja, har du varit där?
- Nej..
- Vad kommer du ifrån då?
- Xxxxxx (Valfri håla som är mindre eller likvärdig Finspång)

Samma visa varje gång. Att det är så kul att jag är uppväxt i Finspång. Att det är vuxna människor som ska hånas förvånar mig ännu mer. De ger mig ett svagt första intrycket och jag sätter de i facket "Jag är dålig på att ta kontakt med folk".

Visst, det fanns en tid då man tyckte att det var lite skämigt att komma därifrån, det där med äggskallar var väl inte så kul, men det har väl de flesta ungdomar som kommer från en liten ort tyckt? Alla ska komma från storstan, åka kollektivtrafik överallt och ha koll på trender, annars är man bonde.

Men varför skulle det vara så mycket sämre att ha vuxit upp i Finspång än i andra hålor i Sveriges skogar?!
Mina minnen baseras på hur fri man kändes sig. Det var bara att hoppa på cykeln och trampa iväg till en kompis. Jag hade nära till skolan och på området jag bodde i fanns det massor av barn att leka med. Mamma ropade från balkongen när det var mat eller när det var dags att gå in så det fanns inga tider att passa. Jag hade skog bakom huset att leka i och kunde gena genom den för att komma till en av mina bästa vänner. Vi gömde ficklampor på varsin del av skogen ifall det hade hunnit bli mörkt när man skulle gå hem. Om man bara sa till mamma innan fick man gå ner till centrum till godisaffären eller leksaksaffären.
På sommaren hade vi flera olika sjöar att välja på, med gång och cykelavstånd och på vintern var den närmaste fotbollsplanen spolad så man kunde åka skridskor.
Jag och mina kusiner åkte längdskidor med morfar i täten vid den stora idrottsanläggningen och blev mutade med choklad.

Jag minns också alkoholister på bänkar, bråk mellan ungdomsgäng, vandalism och kriminalitet och ett original eller två som alla kände till. Men säg den orten som inte har det!

"I Finspång får man va precis som man vill, det är ingen som skiter i det!"


måndag 4 mars 2013

Nej, det är inte Vasaloppet!

Jag sitter i väntrummet på jourcentralen och önskar att det blir min tur snart. Mitt emot mig sitter en annan person som nog önskar samma sak och hennes friska vän. TV står på, den visar femmilen. Vi sitter alla tre och tittar på TV och jag hör att den friska får för sig att det är Vasaloppet vi tittar på. Hon säger:
- Vasaloppet brukar väl börja vid åtta så de borde gå i mål snart (klockan är snart kvart i två).
På TV kan man se att de som åker har åkt drygt tre mil och tiden står på 1,20. Jag orkar inte lägga mig i och säga att hon har fel, jag tänker att det som visas på TV borde ge henne ledtrådar till att hon har fel. De filmar Johan Olsson som leder stort (en ledtråd).
- De åker nio mil resonerar hon, så i så fall har de långt kvar om de bara har åkt tre mil...det kanske är inför Vasaloppet, det kanske går nästa helg? Nej, det är nog Vasaloppet.
Hennes vän, den sjuka varken bekräftar eller dementerar.
Nu säger kommentatorn något om att "de är snart tillbaka på arenan igen". (En till ledtråd till att det inte är Vasaloppet). Men hon verkar inte nappa.
- Oj vad mycket folk det är! (Ännu en ledtråd).
Nu visas ställningen upp på TV, längst upp står det "Nordic world championship" men inte heller den ledtråden snappar hon upp. Hennes mobil ringer.
- Hej vi sitter och tittar på Vasaloppet....
Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket om att hon har fel, kanske handlar det mer om att hon är så o-observant på det hon tittar på. Men å andra sidan kanske hon inte bryr sig ett skit om skidor och det kvittar för henne vad hon tittar på och då behöver ju inte jag "rätta" henne, så jag håller tyst.
Nu ser man hur deltagarna byter skidor (ännu en ledtråd), hon säger:
- Jag visste inte att man fick byta skidor under Vasaloppet, fast det är klart, de åker ju nio mil...
Tiden går oändligt sakta som den alltid gör i väntrum, jag hör hur ordet Vasaloppet nämns flera gånger men jag försöker stänga av och koncentrera mig på vad kommentatorerna säger.
Jag överväger med mig själv om jag ska säga något, men då dyker ställningstavlan upp igen. Måtte hon läsa nu tänker jag. Det gör hon:
- Nej! Det är inte Vasaloppet, det är något annat. Det blir hennes sjuka väns tur och de försvinner. En stund senare dyker min läkare upp.
- Är det femmilen? frågar han.
- Ja.
- Leder Olsson?
- Ja.