Vänskap, det köper jag alla dar i veckan!

Även fast vi inte har sagt det högt vet jag vi båda att det här är en slags "sista middag". I helgen flyttar en av mina bästa vänner till en annan stad. Hon berättar om deras första dag i sitt nya liv, när de hämtar nycklarna till huset, hur de hittat en thairestaurang som faller dem i smaken och en ny bekant som kan leda till en ny vänskap. Jag gläds åt att de har "hittat hem" och hur deras liv har fått en ny vändning. Ändå kan jag inte låta bli att känna klumpen i magen. Jag tränger tillbaka mina tårar när jag sippar på min strawbarry daiquiri.
- Nej, nu tänker vi inte mer på det, vi låtsas som att vi är i Rom, säger hon och vi kommer på andra tankar.
Hon är så optimistisk och ingenting är omöjligt. Hon kan göra långa utläggningar om sina tankar och åsikter men det slutar oftast med "det köper jag alla dar i veckan".
Vi pratar om framtida resor, långa och korta, och hur allt är möjligt bara man prioriterar och är positiv. Om hur viktig vänskap är för oss, hur vårt lilla tjejgäng är unikt. Vi är alla så olika men just att vi accepterar varandras olikheter gör att vi håller ihop, både femton och tjugofem år senare.

Efter en god middag och några drinkar senare, känns som att vi är i Rom, vi skrattar och pratar om små och stora saker i livet, plötsligt märker jag hur det börjar mörkna omkring oss. Vi tittar oss omkring, det är bara vi kvar på restaurangen, ägaren går runt och blåser ut ljusen. Typiskt! Nu när det börjar bli som roligast. Men man ska ju sluta när man är på topp.

Jag cyklar hem och tänker att det här var ingen sista middag, vi har många kvar tillsammans och det var långt ifrån sista gången vi fantiserar om att vi är i Rom.

Smile!

- Jag är faktiskt nervös, jag har aldrig gjort något hos tandläkaren, säger jag till min tandläkare.
Hon ser snäll ut och försöker lugna mig genom att berätta vad som kommer hända. Under tiden hamnar jag i horisontellt läge med en papppershaklapp under hakan. Helt från ingenstans dyker det upp en lång bedövningsspruta. På en sekund är den i min mun. Sneaky bastard, tänker jag.
- Känns der bra?
Vad svarar man på det?
- Relativt, får jag ur mig.

Sen börjar det. Det knakar och gnisslar och sprutar kallt vatten blandat med blod.
- Kan du gapa lite mer?
Nej, tänker jag, det är fysiskt omöjligt, men gör ändå ett försök.  Det spänner i mungipan. Jag blundar och på min näthianna kommer pigan Lina i Emil upp, som går till hovslagaren med svullen kind och en scen från Schindlers list när de drar ut guldtänder på döda judar som ligger i en hög. Tänk på något annat, tänk på något annat, intalar jag mig själv.
- Försök slappna av och glöm inte att andas.
Tandläkaren sträcker sig över mig för att byta instrument, jag ser rakt in i hennes armhåla, den är full av hår. Tandhygienisten lutar sig över mig för att se bättre, hennes andedräkt är tveksam. Tur att helhetsintrycket känns sterilt och hygieniskt.
- Nu är det klart! Vad duktig du har varit.
Hon håller upp en tandhalva och jag undrar vad jag har varit duktig på. Eller var frågan riktad till kollegan? Nej, hon tittar på mig.
- Kack! Får jag fram med tre instrument och bedövning i munnen.
Det var inte så farligt som alla de skräckhistorier jag hört. Det som gjorde mest ont var den förbannade hårda plattan de ska trycka in i munnen när de ska röntga.
- Bit ihop nu.
Hur? Jag har ju en hård plastbit i munnen som går ner i halsen och triggar kräkreflexen. Men jag biter ihop och känner hur ögonen tåras. Inga bitar kvar av tanden så jag får dra mitt kort och bli 3500 kr fattigare och tacka för mig.
Jag går hem i vårsolen med min bedövande och dreglande mun och känner mig ganska modig.