Satan i gatan vad mina fötter brinner!

Min fötter bränner som eld mot asfalten, vilket gör att mina ben böjer sig tillmötesgående för att lätta trycket mot mina trampdynor. Om man vill vara fin får man lida pin heter det, och jag lider! Jag önskar jag kunde härda som Sockerconny. Nu ser jag bussen stå och vänta vid hållplatsen då det är bara att börja springa. Fötterna domnar av och väl i bussen känner jag pulsen slå hårt i fötterna,
ända ut i lilltån.

Sockerconny och jag har lekt Söderbönor i snart en vecka nu. Det är väldigt lätt att umgås med henne. Vi vet båda vad vi prioriterar och vi behöver inte krångla till det. Vi äter och glor på folk. Vi dricker och glor på folk. Vi glor på film och äter. Sockerconny är rolig, oftast när hon inte ens vet om det själv. En och annan groda hoppar ur hennes mun. Hennes skratt är kittlande och smittar av sig.

Sockerconny gillar ordning och reda, trots att det snart gått en vecka ligger hennes kläder så perfekt packade i väskan att de ser oanvända ut.
Men det bästa med henne är att hon förstår mina tankar. Jag kan prata om de djupaste, mest absurda tankar jag har tänkt och bara hon förstår. Det är så skönt att inte känna sig ensam i känslan som dessa tankar ger. Genast känner jag mig mer normal och kan avslöja en tanke till.

Sockerconny en riktigt fin vän och jag är så tacksam för att hon vill finnas i mitt liv!