En riktig bästemor!

Altandörren står öppen, det är sommarlov.  Vi leker på mormors och morfars baksida medan mormor kokar saft i köket. Mellan leken plockar vi vinbär och krusbär och stoppar i munnen. Mormor har tagit fram en hink och en balja som är fylld med vatten. Vi har fått såpbubblor. Morfar sitter i en stol under markisen och tittar på oss. Mormor kommer med fika; nykokt saft, bullar, pepparkakor och har man tur så finns det glass. Vienetta.

När vi inte leker ute är vi ofta i arbetsrummet. Mormor har gjort i ordning en garderob till oss barnbarn. Alla har var sitt ritblock och egna tuschpennor där. Ibland sitter vi och ritar, morfar har så konstiga linjaler med tre kanter. I garderoben finns det också spel, pussel och gamla nattlinnen med tillhörande morgonrock i lena och spetsiga material. Vi tycker att de ser ut som vackra festklänningar, min favorit är lila. Min kusin och jag spelar olika klassiska brädspel som vi inte kan reglerna till men vi hittar på egna.

Det är alltid så kul hos mormor och morfar, det finns alltid något att göra. Mormor lagar flera olika sorters mat så alla ska bli mätta och glada. Vi får varsin liten chokladkaka och tar den slut så finns det mer i den bruna skålen vid micron. På kvällen gör vi ner i källaren och tittar på tv. Vi äter frukt eller skorpor med te.
Jag har så många fina minnen av både mormor och morfar. Så generösa och snälla människor!

Idag sjöng jag farväl till mormor som nu fått återförenas med morfar. Han fattades henne, och du mormor fattas mig så det skär i bröstet! Det är tomt och konstigt utan er. Jag kommer sakna er ovillkorliga kärlek och värme! Jag hoppas vi ses igen!

Vår Filifjonka!

Det var nu den där magiska känslan skulle infinna sig. Det var nu den där obeskrivliga kärleken skulle uppstå, jag skulle nu se det finaste jag sett. Han kommer in till mig med ett litet knyte. Jag ligger på operationsbordet och han sätter sig bakom mig. Vi ser varandra för första gången uppochner. Spänningen och längtan är total, jag tittar på henne, det lilla ansiktet som är invirat i en filt och den första tanken som slår mig är:

-        Hon var inte så söt som jag trodde!

Men den tanken var inte långvarig, så fort vi jag fick henne i famnen och vi såg på varandra åt rätt håll så insåg jag att hon var det finaste jag sett. Och det kändes sådär självklart att hon var hon, även om namnet fick dröja lite.

Det var en så konstig känsla att stoppa ner henne i bilbarnstolen och lämna BB. Ingen ville kontrollera att vi fått rätt bebis med oss hem, ingen ifrågasatta om vi var kompetenta nog att ta hand om en liten ny människa. Herregud! Man borde få gå en kurs i hur man tar hand om bebisar och sen göra ett test för att se om man blir godkänd eller inte. Vi gick i ju för sig i en liten kurs men det enda jag minns från den var en film med en sjuksköterska som gnussar med en filttutte i ansiktet. Det kom inget test på det…

Snart är vår Filifjonka sex månader och jag har börjat förstå att hon är vår. Ingen kommer att knacka på dörren och vilja ta tillbaka henne. Även om man i svaga stunder önskar att någon gjorde det, om bara för en liten stund, så man får sova åtminstone en timme till.

Å visst blir man så där löjlig som alla andra som fått barn blir, som man säger att man inte ska bli, och tycker att allt nytt hon gör är fantastiskt! Åh, nu har hon börjat göra S-ljud! Hurra, hon bajsar! Vad gullig hon är när hon slickar på bordet! Oj, vad duktig hon är som kan göra tvåhandsgrepp! Man är ständigt framme med mobilen och förevigar alla nya ögonblick, även om hon alltid slutar vara genial eller rolig så fort man börjar filma.

När jag häromdagen gick igenom alla hundratals foton jag har på henne i mobilen så förstår jag uttrycket ”De är sötast när de sover!”

En stor eloge till alla barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor och läkare som stöttade oss igenom det jobbigaste och mest omvälvande jag varit med om (nej jag tycker inte att förlossningar är underbara och jag längtar inte efter att göra det igen)! Bara det att det tog mig nästan sex månader att sätta ord på upplevelsen säger ganska mycket.

Å du lilla underbara Filifjonka, välkommen till vår lilla familj! 

Det finns alltid flera perspektiv

Vi får veta att det finns personer nära spåret så vi måste åka i reducerad hastighet. Helt plötsligt tutar tåget frenetiskt samtidigt som det bromsar in hårt. Det går ett sus genom vagnen.
- Körde vi på någon? Undrar jag när tåget stannat.
- Jag tror det, då blir vi kvar här ett tag, säger en man bredvid.
Jag suckar lite. En tågpersonal kommer springande förbi. En liten stund senare ropar hon i högtalarna.
- Han klarade sig! Vi har inte kört på någon. Jag återkommer med mer information.
-Där är han! Säger en ung tjej.
Folk reser sig från sina säten för att se en full man ligga intill spåret. Man efterlyser polis eller väktare och meddelar efter en stund att polis är på väg.
- Nu kommer polisen! Säger någon och ännu en gång flyttar sig folk mot fönstret för att få se när mannen fraktas bort från spåret. Snart inser folk att de kommer missa sina tåg eller komma för sent och det hörs suckande och telefonsamtal där man meddelar att man är försenad på grund av en fullgubbe på spåret.
Efter drygt en halvtimme rullar tåget vidare igen.

En full man ligger på spåret. Kanske har han lagt sig där medvetet, kanske vet han inte själv hur han hamnat där. Han hör ett tåg tuta flera gånger på honom. Något får honom att flytta på sig, i sista sekund. Han blir ombedd att lämna spåren men förmår sig inte av någon anledning att flytta på sig, utan lägger sig på spåret bredvid. Han har hundra ögon på sig från tåget som stannat framför honom. Han ligger kvar. Snart kommer på polisen och räddningstjänst emot honom. Han ligger kvar. De hjälper honom upp. Han ser alla tågresenärers nyfikna blickar. Han provar att göra motstånd men inser snart att det inte är någon idé. Han lämnar spåret med poliserna tätt intill sig.
Bakom sig lämnar han ett tåg med arga resenärer som kommer komma för sent... 

Vet de ens om att det är jul?!

Denna fråga ställs i en populär jullåt som spelas sönder på radion varje år. I år även i en ny version med lite mer moderna artister. I originalet riktade sig låten till de som svalt i Etiopien under 80-talet. Vet de ens om att det är jul? Nej, det kanske de inte gör, men det kanske finns andra saker i deras verklighet som är viktigare än julgranar och tomtar? Mat och dricksvatten till exempel.

I år har jag även reagerat på att de i radio och tv pratat om hur synd det är om dem som inte har möjlighet att fira jul. Bara för att en del av jordens befolkning firar jul betyder inte det att alla vill fira jul. Två tredjedelar av jordens befolkning firar inte jul och de klarar sig fint ändå. Och vad det beträffar de fattigaste och sjukaste människorna på jorden, som man uppmärksammar lite extra runt juletid, så tror jag inte att julfirande ligger på deras topp-tio-önskelista.

Dessutom blir det så snett fokus på fattigdom, sjukdomar och misär, bara för att det är jul ska vi tänka på de som är ensamma och sjuka, som julvärdarna i tv alltid ska påpeka. Bara för att det är jul ska vi ha insamlingar i radio för sjuka barn eller för kvinnors rätt att gå i skolan. Och man ska inte sitta ensam på julen, det vore ju hemskt. Är det mindre hemskt att sitta ensam på sin födelsedag, eller på midsommarafton?

Jag förstår att man ofta riktar sig barnen när det handlar om julfirandet. Att det är synd om de barn som inte får julklappar, hemlagad julmat eller ett pyntat hem med julgran och adventsljusstakar. Men vem har rätt att sätta värderingar på vad som är en "riktig" jul eller en "bra" jul? För ett barn kan det vara en bra jul om mamma är nykter, om pappa har gått upp ur sängen och klätt på sig, om det finns något att äta i kylen, hemmagjort eller inte, att få hänga lite glitter på den halvvissna yuccaplamen i vardagsrummet, att slippa styrk, att få ha rena kläder på sig, att få umgås med kompisar på fritidsgården eller att få vara hos mormor och morfar. Det finns ingen riktig jul för allas jul ser så olika ut.

Självklart finns det de barn som verkligen lider av att de inte har samma jultraditioner som andra barn i deras omgivning, med det handlar nog oftast inte om julen i sig utan om deras livssituation. De vill nog ha det som andra barn året runt, inte bara en eller två dagar om året. 

Jag trodde fram till i år att en riktig jul måste innefatta en julstrumpa hängandes på dörren med en inslagen Toblerone från tomten i, revbensspjäll på julbordet och julklappsutdelning på julafton. Men jag hade en lika bra jul utan dessa tre saker och jag känner mig lyckligt lottat som varken var ensam eller sjuk på julafton, bara lite allergisk och konstant mätt ;)

God fortsättning!

I ett hus vid skogens slut

Jag står och vattnar tomaterna när han ivrigt viftar att jag ska komma. Jag går bort till honom och kikar ut över ängen. Jag ser inget.
- Gris, viskar han.
- Va? Vildsvin? Viskar jag tillbaka för att vara säker på att jag hörde rätt.
Vi spejar en stund, plötsligt ser jag två mörka fläckar som kommer rör sig över ängen.
- Kultingar! Halvviskar han överförtjust och släpper vattenslangen som nyss sprutat över mitt nya plommonträd. Likt Clark Kent, som springer in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannan på några sekunder, har han sprungit in i huset, bytt om till långbyxor och hämtat bössan. Han kommer ut spänd av förväntan och räcker över hunden som han hunnit koppla. Sen smyger han iväg och gömmer sig bakom traktorn. Jag spanar på grisarna som kommit närmre och håller för öronen.

En kvart senare står jag i mörkret i boden och håller ficklampan medan kultingen blir flådd. Klockan är halv tolv och jag undrar vad som hände med att vattna trädgårdslandet och sen gå och lägga sig.

Livet till man blir 30 är som en kafferast...

Jag ser mig själv i spegeln och tänker; har jag förändrats så mycket på alla dessa år? Några fler linjer runt ögonen men det är väl allt?

Jag är 30 år! JAG är 30 år! JAG är 30 ÅR! Det låter så gammalt. Som om jag nått ett delmål i livet, som att en viss tid redan är förbi.
Det är nu jag ska ha gjort allt kul och tokigt. Det är nu jag ska ha gjort alla livsavgörande val, vem jag ska vara, vad jag vill bli, var jag ska bo, vem jag ska leva med.

Jag kan fortfarande känna mina barfota fötter spring i korridoren på dagis in till lekhallen, smaken av plommon som jag åt med mina kusiner i deras trädgård när jag var tio, lukten av alkohol, svett och rök i skolfesternas små lokaler när jag var 16 år. Alla minnen som samlats i mitt huvud under trettio år har något gemensamt, följer mitt liv som en röd tråd tråd. Mina innersta tankar om upplevelserna. Det är konstigt att tänka att mina tankar "låter" på samma sätt i mitt huvud, nu som då. Tankebanorna har utvecklats men det är ändå samma tankar, samma röst.

För tio år sen skulle jag ha tittat på mitt trettioåriga jag på dansgolvet och tyckt att hon kunde gå hem. Hon behövde inte ta upp plats i detta forum. Hon hör inte hemma här. Hon känns bara patetisk som kommer hit och tror att hon är 20. Men till mitt tjugoåriga jag vill jag svara att jag har inte förändrats så mycket som du tror. Jag är samma person, med samma humor och samma intressen. Enda skillnaden är att jag ibland suckar lite åt tjugoåringar som tar mycket plats och beter sig som att det inte finns andra människor runt omkring dem, och ger mig blickar som hintar om att jag är gammal och mossig.

Om jag lever tills jag är 90 år så har jag levt en tredjedel av mitt liv. Som tjugo minuter av en timme, en kafferast! Så fort har livet gått. Jag har hunnit sätta mig ner och prata om vad jag gjort i helgen, kastat i mig något att äta och dricka och sen var rasten slut. Jag hoppas att den återstående tiden, de resterande 40 min av en timme, som kan ses som en lektionstimme, går lika långsamt som  en mattelektion men är lika rolig som en teaterlektion. Att den blir lärorik med många aha-upplevelser, att jag får räcka upp handen och svara på frågor för att visa min kunskap, att jag får hjälpa andra som tycker att lektionen känns svår och obegriplig och att jag, när lektionen är slut, får springa ut ur klassrummet, i min finaste klänning och känna att det här var bara början!

Vänskap, det köper jag alla dar i veckan!

Även fast vi inte har sagt det högt vet jag vi båda att det här är en slags "sista middag". I helgen flyttar en av mina bästa vänner till en annan stad. Hon berättar om deras första dag i sitt nya liv, när de hämtar nycklarna till huset, hur de hittat en thairestaurang som faller dem i smaken och en ny bekant som kan leda till en ny vänskap. Jag gläds åt att de har "hittat hem" och hur deras liv har fått en ny vändning. Ändå kan jag inte låta bli att känna klumpen i magen. Jag tränger tillbaka mina tårar när jag sippar på min strawbarry daiquiri.
- Nej, nu tänker vi inte mer på det, vi låtsas som att vi är i Rom, säger hon och vi kommer på andra tankar.
Hon är så optimistisk och ingenting är omöjligt. Hon kan göra långa utläggningar om sina tankar och åsikter men det slutar oftast med "det köper jag alla dar i veckan".
Vi pratar om framtida resor, långa och korta, och hur allt är möjligt bara man prioriterar och är positiv. Om hur viktig vänskap är för oss, hur vårt lilla tjejgäng är unikt. Vi är alla så olika men just att vi accepterar varandras olikheter gör att vi håller ihop, både femton och tjugofem år senare.

Efter en god middag och några drinkar senare, känns som att vi är i Rom, vi skrattar och pratar om små och stora saker i livet, plötsligt märker jag hur det börjar mörkna omkring oss. Vi tittar oss omkring, det är bara vi kvar på restaurangen, ägaren går runt och blåser ut ljusen. Typiskt! Nu när det börjar bli som roligast. Men man ska ju sluta när man är på topp.

Jag cyklar hem och tänker att det här var ingen sista middag, vi har många kvar tillsammans och det var långt ifrån sista gången vi fantiserar om att vi är i Rom.