Vår Filifjonka!

Det var nu den där magiska känslan skulle infinna sig. Det var nu den där obeskrivliga kärleken skulle uppstå, jag skulle nu se det finaste jag sett. Han kommer in till mig med ett litet knyte. Jag ligger på operationsbordet och han sätter sig bakom mig. Vi ser varandra för första gången uppochner. Spänningen och längtan är total, jag tittar på henne, det lilla ansiktet som är invirat i en filt och den första tanken som slår mig är:

-        Hon var inte så söt som jag trodde!

Men den tanken var inte långvarig, så fort vi jag fick henne i famnen och vi såg på varandra åt rätt håll så insåg jag att hon var det finaste jag sett. Och det kändes sådär självklart att hon var hon, även om namnet fick dröja lite.

Det var en så konstig känsla att stoppa ner henne i bilbarnstolen och lämna BB. Ingen ville kontrollera att vi fått rätt bebis med oss hem, ingen ifrågasatta om vi var kompetenta nog att ta hand om en liten ny människa. Herregud! Man borde få gå en kurs i hur man tar hand om bebisar och sen göra ett test för att se om man blir godkänd eller inte. Vi gick i ju för sig i en liten kurs men det enda jag minns från den var en film med en sjuksköterska som gnussar med en filttutte i ansiktet. Det kom inget test på det…

Snart är vår Filifjonka sex månader och jag har börjat förstå att hon är vår. Ingen kommer att knacka på dörren och vilja ta tillbaka henne. Även om man i svaga stunder önskar att någon gjorde det, om bara för en liten stund, så man får sova åtminstone en timme till.

Å visst blir man så där löjlig som alla andra som fått barn blir, som man säger att man inte ska bli, och tycker att allt nytt hon gör är fantastiskt! Åh, nu har hon börjat göra S-ljud! Hurra, hon bajsar! Vad gullig hon är när hon slickar på bordet! Oj, vad duktig hon är som kan göra tvåhandsgrepp! Man är ständigt framme med mobilen och förevigar alla nya ögonblick, även om hon alltid slutar vara genial eller rolig så fort man börjar filma.

När jag häromdagen gick igenom alla hundratals foton jag har på henne i mobilen så förstår jag uttrycket ”De är sötast när de sover!”

En stor eloge till alla barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor och läkare som stöttade oss igenom det jobbigaste och mest omvälvande jag varit med om (nej jag tycker inte att förlossningar är underbara och jag längtar inte efter att göra det igen)! Bara det att det tog mig nästan sex månader att sätta ord på upplevelsen säger ganska mycket.

Å du lilla underbara Filifjonka, välkommen till vår lilla familj! 

Det finns alltid flera perspektiv

Vi får veta att det finns personer nära spåret så vi måste åka i reducerad hastighet. Helt plötsligt tutar tåget frenetiskt samtidigt som det bromsar in hårt. Det går ett sus genom vagnen.
- Körde vi på någon? Undrar jag när tåget stannat.
- Jag tror det, då blir vi kvar här ett tag, säger en man bredvid.
Jag suckar lite. En tågpersonal kommer springande förbi. En liten stund senare ropar hon i högtalarna.
- Han klarade sig! Vi har inte kört på någon. Jag återkommer med mer information.
-Där är han! Säger en ung tjej.
Folk reser sig från sina säten för att se en full man ligga intill spåret. Man efterlyser polis eller väktare och meddelar efter en stund att polis är på väg.
- Nu kommer polisen! Säger någon och ännu en gång flyttar sig folk mot fönstret för att få se när mannen fraktas bort från spåret. Snart inser folk att de kommer missa sina tåg eller komma för sent och det hörs suckande och telefonsamtal där man meddelar att man är försenad på grund av en fullgubbe på spåret.
Efter drygt en halvtimme rullar tåget vidare igen.

En full man ligger på spåret. Kanske har han lagt sig där medvetet, kanske vet han inte själv hur han hamnat där. Han hör ett tåg tuta flera gånger på honom. Något får honom att flytta på sig, i sista sekund. Han blir ombedd att lämna spåren men förmår sig inte av någon anledning att flytta på sig, utan lägger sig på spåret bredvid. Han har hundra ögon på sig från tåget som stannat framför honom. Han ligger kvar. Snart kommer på polisen och räddningstjänst emot honom. Han ligger kvar. De hjälper honom upp. Han ser alla tågresenärers nyfikna blickar. Han provar att göra motstånd men inser snart att det inte är någon idé. Han lämnar spåret med poliserna tätt intill sig.
Bakom sig lämnar han ett tåg med arga resenärer som kommer komma för sent... 

Vet de ens om att det är jul?!

Denna fråga ställs i en populär jullåt som spelas sönder på radion varje år. I år även i en ny version med lite mer moderna artister. I originalet riktade sig låten till de som svalt i Etiopien under 80-talet. Vet de ens om att det är jul? Nej, det kanske de inte gör, men det kanske finns andra saker i deras verklighet som är viktigare än julgranar och tomtar? Mat och dricksvatten till exempel.

I år har jag även reagerat på att de i radio och tv pratat om hur synd det är om dem som inte har möjlighet att fira jul. Bara för att en del av jordens befolkning firar jul betyder inte det att alla vill fira jul. Två tredjedelar av jordens befolkning firar inte jul och de klarar sig fint ändå. Och vad det beträffar de fattigaste och sjukaste människorna på jorden, som man uppmärksammar lite extra runt juletid, så tror jag inte att julfirande ligger på deras topp-tio-önskelista.

Dessutom blir det så snett fokus på fattigdom, sjukdomar och misär, bara för att det är jul ska vi tänka på de som är ensamma och sjuka, som julvärdarna i tv alltid ska påpeka. Bara för att det är jul ska vi ha insamlingar i radio för sjuka barn eller för kvinnors rätt att gå i skolan. Och man ska inte sitta ensam på julen, det vore ju hemskt. Är det mindre hemskt att sitta ensam på sin födelsedag, eller på midsommarafton?

Jag förstår att man ofta riktar sig barnen när det handlar om julfirandet. Att det är synd om de barn som inte får julklappar, hemlagad julmat eller ett pyntat hem med julgran och adventsljusstakar. Men vem har rätt att sätta värderingar på vad som är en "riktig" jul eller en "bra" jul? För ett barn kan det vara en bra jul om mamma är nykter, om pappa har gått upp ur sängen och klätt på sig, om det finns något att äta i kylen, hemmagjort eller inte, att få hänga lite glitter på den halvvissna yuccaplamen i vardagsrummet, att slippa styrk, att få ha rena kläder på sig, att få umgås med kompisar på fritidsgården eller att få vara hos mormor och morfar. Det finns ingen riktig jul för allas jul ser så olika ut.

Självklart finns det de barn som verkligen lider av att de inte har samma jultraditioner som andra barn i deras omgivning, med det handlar nog oftast inte om julen i sig utan om deras livssituation. De vill nog ha det som andra barn året runt, inte bara en eller två dagar om året. 

Jag trodde fram till i år att en riktig jul måste innefatta en julstrumpa hängandes på dörren med en inslagen Toblerone från tomten i, revbensspjäll på julbordet och julklappsutdelning på julafton. Men jag hade en lika bra jul utan dessa tre saker och jag känner mig lyckligt lottat som varken var ensam eller sjuk på julafton, bara lite allergisk och konstant mätt ;)

God fortsättning!