I ett hus vid skogens slut

Jag står och vattnar tomaterna när han ivrigt viftar att jag ska komma. Jag går bort till honom och kikar ut över ängen. Jag ser inget.
- Gris, viskar han.
- Va? Vildsvin? Viskar jag tillbaka för att vara säker på att jag hörde rätt.
Vi spejar en stund, plötsligt ser jag två mörka fläckar som kommer rör sig över ängen.
- Kultingar! Halvviskar han överförtjust och släpper vattenslangen som nyss sprutat över mitt nya plommonträd. Likt Clark Kent, som springer in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannan på några sekunder, har han sprungit in i huset, bytt om till långbyxor och hämtat bössan. Han kommer ut spänd av förväntan och räcker över hunden som han hunnit koppla. Sen smyger han iväg och gömmer sig bakom traktorn. Jag spanar på grisarna som kommit närmre och håller för öronen.

En kvart senare står jag i mörkret i boden och håller ficklampan medan kultingen blir flådd. Klockan är halv tolv och jag undrar vad som hände med att vattna trädgårdslandet och sen gå och lägga sig.

Livet till man blir 30 är som en kafferast...

Jag ser mig själv i spegeln och tänker; har jag förändrats så mycket på alla dessa år? Några fler linjer runt ögonen men det är väl allt?

Jag är 30 år! JAG är 30 år! JAG är 30 ÅR! Det låter så gammalt. Som om jag nått ett delmål i livet, som att en viss tid redan är förbi.
Det är nu jag ska ha gjort allt kul och tokigt. Det är nu jag ska ha gjort alla livsavgörande val, vem jag ska vara, vad jag vill bli, var jag ska bo, vem jag ska leva med.

Jag kan fortfarande känna mina barfota fötter spring i korridoren på dagis in till lekhallen, smaken av plommon som jag åt med mina kusiner i deras trädgård när jag var tio, lukten av alkohol, svett och rök i skolfesternas små lokaler när jag var 16 år. Alla minnen som samlats i mitt huvud under trettio år har något gemensamt, följer mitt liv som en röd tråd tråd. Mina innersta tankar om upplevelserna. Det är konstigt att tänka att mina tankar "låter" på samma sätt i mitt huvud, nu som då. Tankebanorna har utvecklats men det är ändå samma tankar, samma röst.

För tio år sen skulle jag ha tittat på mitt trettioåriga jag på dansgolvet och tyckt att hon kunde gå hem. Hon behövde inte ta upp plats i detta forum. Hon hör inte hemma här. Hon känns bara patetisk som kommer hit och tror att hon är 20. Men till mitt tjugoåriga jag vill jag svara att jag har inte förändrats så mycket som du tror. Jag är samma person, med samma humor och samma intressen. Enda skillnaden är att jag ibland suckar lite åt tjugoåringar som tar mycket plats och beter sig som att det inte finns andra människor runt omkring dem, och ger mig blickar som hintar om att jag är gammal och mossig.

Om jag lever tills jag är 90 år så har jag levt en tredjedel av mitt liv. Som tjugo minuter av en timme, en kafferast! Så fort har livet gått. Jag har hunnit sätta mig ner och prata om vad jag gjort i helgen, kastat i mig något att äta och dricka och sen var rasten slut. Jag hoppas att den återstående tiden, de resterande 40 min av en timme, som kan ses som en lektionstimme, går lika långsamt som  en mattelektion men är lika rolig som en teaterlektion. Att den blir lärorik med många aha-upplevelser, att jag får räcka upp handen och svara på frågor för att visa min kunskap, att jag får hjälpa andra som tycker att lektionen känns svår och obegriplig och att jag, när lektionen är slut, får springa ut ur klassrummet, i min finaste klänning och känna att det här var bara början!

Vänskap, det köper jag alla dar i veckan!

Även fast vi inte har sagt det högt vet jag vi båda att det här är en slags "sista middag". I helgen flyttar en av mina bästa vänner till en annan stad. Hon berättar om deras första dag i sitt nya liv, när de hämtar nycklarna till huset, hur de hittat en thairestaurang som faller dem i smaken och en ny bekant som kan leda till en ny vänskap. Jag gläds åt att de har "hittat hem" och hur deras liv har fått en ny vändning. Ändå kan jag inte låta bli att känna klumpen i magen. Jag tränger tillbaka mina tårar när jag sippar på min strawbarry daiquiri.
- Nej, nu tänker vi inte mer på det, vi låtsas som att vi är i Rom, säger hon och vi kommer på andra tankar.
Hon är så optimistisk och ingenting är omöjligt. Hon kan göra långa utläggningar om sina tankar och åsikter men det slutar oftast med "det köper jag alla dar i veckan".
Vi pratar om framtida resor, långa och korta, och hur allt är möjligt bara man prioriterar och är positiv. Om hur viktig vänskap är för oss, hur vårt lilla tjejgäng är unikt. Vi är alla så olika men just att vi accepterar varandras olikheter gör att vi håller ihop, både femton och tjugofem år senare.

Efter en god middag och några drinkar senare, känns som att vi är i Rom, vi skrattar och pratar om små och stora saker i livet, plötsligt märker jag hur det börjar mörkna omkring oss. Vi tittar oss omkring, det är bara vi kvar på restaurangen, ägaren går runt och blåser ut ljusen. Typiskt! Nu när det börjar bli som roligast. Men man ska ju sluta när man är på topp.

Jag cyklar hem och tänker att det här var ingen sista middag, vi har många kvar tillsammans och det var långt ifrån sista gången vi fantiserar om att vi är i Rom.

Smile!

- Jag är faktiskt nervös, jag har aldrig gjort något hos tandläkaren, säger jag till min tandläkare.
Hon ser snäll ut och försöker lugna mig genom att berätta vad som kommer hända. Under tiden hamnar jag i horisontellt läge med en papppershaklapp under hakan. Helt från ingenstans dyker det upp en lång bedövningsspruta. På en sekund är den i min mun. Sneaky bastard, tänker jag.
- Känns der bra?
Vad svarar man på det?
- Relativt, får jag ur mig.

Sen börjar det. Det knakar och gnisslar och sprutar kallt vatten blandat med blod.
- Kan du gapa lite mer?
Nej, tänker jag, det är fysiskt omöjligt, men gör ändå ett försök.  Det spänner i mungipan. Jag blundar och på min näthianna kommer pigan Lina i Emil upp, som går till hovslagaren med svullen kind och en scen från Schindlers list när de drar ut guldtänder på döda judar som ligger i en hög. Tänk på något annat, tänk på något annat, intalar jag mig själv.
- Försök slappna av och glöm inte att andas.
Tandläkaren sträcker sig över mig för att byta instrument, jag ser rakt in i hennes armhåla, den är full av hår. Tandhygienisten lutar sig över mig för att se bättre, hennes andedräkt är tveksam. Tur att helhetsintrycket känns sterilt och hygieniskt.
- Nu är det klart! Vad duktig du har varit.
Hon håller upp en tandhalva och jag undrar vad jag har varit duktig på. Eller var frågan riktad till kollegan? Nej, hon tittar på mig.
- Kack! Får jag fram med tre instrument och bedövning i munnen.
Det var inte så farligt som alla de skräckhistorier jag hört. Det som gjorde mest ont var den förbannade hårda plattan de ska trycka in i munnen när de ska röntga.
- Bit ihop nu.
Hur? Jag har ju en hård plastbit i munnen som går ner i halsen och triggar kräkreflexen. Men jag biter ihop och känner hur ögonen tåras. Inga bitar kvar av tanden så jag får dra mitt kort och bli 3500 kr fattigare och tacka för mig.
Jag går hem i vårsolen med min bedövande och dreglande mun och känner mig ganska modig.

Hör han inte motsägelsefullheten?

I helgen lyssnade jag på en dokumentär i radio. Den handlade bland annat om, vi kan kalla honom, Bull. (Som i Bill och Bull)
Bull vill emigrera från Sverige för att han inte tycker om invandrarpolitiken. (Han vill alltså själv bli invandrare?) Han vill inte betala för invandrare som inte gör något av nytta.
Bull själv är sjukskriven, han har en arbetsskada som gör att han inte kan jobba inom industrin, hans gamla arbetsplats. Istället sitter han hemma framför datorn och chattar med sin flickvän som också ogillar invandrare, i sitt hemland Danmark. Han berättar att han sitter vid datorn mellan sex och åtta timmar om dagen. (Då kanske han skulle kunna jobba heltid på kontor?).

Bull berättar att han inte läser några svenska tidningar, som Aftonbladet och Expressen, för de är så ensidiga och tar bara upp ett perspektiv. Han tycker de ger en orättvis bild av Sverigedemokraterna. I stället läser han nyheter på Flashback, under rubriker som integration och invandring. När han får frågan om de nyheterna inte är ensidiga hävdar han bestämt nej. (De tycker ju som honom?).

Han vill att Sverige ska vara som det var förut, där man fokuserade mer på familjen. Själv är han uppväxt med en missbrukande mamma. (som jag gissar hade fullt fokus på familjen? Elakt, jag vet, förlåt!). Men han menar att han vet vad han kunde ha haft som barn, och det kan man inte få nu (på grund av invandringen?). Därför vill han inte skaffa barn i Sverige.Han tycker också att yttrandefriheten är dålig i Sverige, att man inte får säga vad man tycker och tänker utan att få kritik. (Men han blir ju iaf inte frihetsberövad eller dödad för sina åsikter, som i många andra länder).

Bull och hans flickvän vill flytta till Finland, för där har man en sträng migrationspolitik. Där finns det inga arbetslösa invandrare, tror han. (Nehej, och hur ska du komma in då?)

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör intervjun. Jag blir så förbannad och rädd för alla rötägg som Bull. Samtidigt blir jag glad över att han vill emigrera, gärna för mig. Lycka till i Finland Bull!

Tankar efter dagens träning

• Varför tränar vissa bara en månad om året och just i januari? Har de inte lärt sig något om nyårslöften?

• Hur kommer det sig att män går/skuttar/hoppar/springer i en annan takt (dock ändå i takt) än kvinnor?

• Varför hade den unga tjejen mittemot stoppat ner sitt linne i tightsen? Är det inne nu?

• Vad är det för vits med att ligga på rygg med benen rakt upp och lyfta lite lätt på rumpan?

• Hur kan vissa vara törstiga efter varje låt?

• Är det någon mer än jag som känner sig lite töntig när vi mitt i låten snärter med stjärten och gör discomoves med händer, som om vi tränade hundsim?

• Varför vill alla som tränar parkera bilen så långt fram som möjligt? Är inte syftet med deras besök att motionera och träna?

• Varför ska alla ledare alltid avsluta med en meningslös avslappning, raklånga på golvet till spirituell musik, i typ en minut? Kan vi inte bara stretcha så man kan gå hem och lägga sig raklång i soffan istället?

• Hur svenskt är det inte med offentliga omklädningsrum med duschar längs väggen utan draperier eller andra insynsskydd?