Även fast vi inte har sagt det högt vet jag vi båda att det här är en slags "sista middag". I helgen flyttar en av mina bästa vänner till en annan stad. Hon berättar om deras första dag i sitt nya liv, när de hämtar nycklarna till huset, hur de hittat en thairestaurang som faller dem i smaken och en ny bekant som kan leda till en ny vänskap. Jag gläds åt att de har "hittat hem" och hur deras liv har fått en ny vändning. Ändå kan jag inte låta bli att känna klumpen i magen. Jag tränger tillbaka mina tårar när jag sippar på min strawbarry daiquiri.
- Nej, nu tänker vi inte mer på det, vi låtsas som att vi är i Rom, säger hon och vi kommer på andra tankar.
Hon är så optimistisk och ingenting är omöjligt. Hon kan göra långa utläggningar om sina tankar och åsikter men det slutar oftast med "det köper jag alla dar i veckan".
Vi pratar om framtida resor, långa och korta, och hur allt är möjligt bara man prioriterar och är positiv. Om hur viktig vänskap är för oss, hur vårt lilla tjejgäng är unikt. Vi är alla så olika men just att vi accepterar varandras olikheter gör att vi håller ihop, både femton och tjugofem år senare.
Efter en god middag och några drinkar senare, känns som att vi är i Rom, vi skrattar och pratar om små och stora saker i livet, plötsligt märker jag hur det börjar mörkna omkring oss. Vi tittar oss omkring, det är bara vi kvar på restaurangen, ägaren går runt och blåser ut ljusen. Typiskt! Nu när det börjar bli som roligast. Men man ska ju sluta när man är på topp.
Jag cyklar hem och tänker att det här var ingen sista middag, vi har många kvar tillsammans och det var långt ifrån sista gången vi fantiserar om att vi är i Rom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar