En blogg om grubbel, önskningar, fantasier, minnen och livets stora och små frågor.

onsdag 31 oktober 2012

Somliga har det bra!

Efter eftermiddagens BRIS-pass sitter jag i bilen och tänker på hur bra jag har det.

Jag känner mig trygg och säker hemma och på jobbet.
Jag har föräldrar som ställer upp, lyssnar och stöttar mig.
Jag har vänner som är snälla, pålitliga och vill umgås med mig.
Jag blir inte trakasserad på jobbet, varken psykiskt eller fysiskt.
Jag är inte rädd, ledsen eller orolig när jag ska gå och lägga mig.
Jag har inga sociala svårigheter och kan läsa av andra människors avsikter relativt snabbt.
Jag får komplimanger och bekräftelse varje dag.
Jag får kramar av familj och vänner varje gång vi ses.
Jag bestämmer själv vem jag vill och vem jag inte vill ha sex med, och när jag vill ha det.
Ingen hotar mig, ingen kränker mig, ingen slår mig.
Fy fan vad jag har det bra!

söndag 14 oktober 2012

Små onda jävlar

De var överallt, de små odågorna. Två av dem stod vid brödet och åt torsdagens provsmakning av affärens "hembakade" bröd. En av dem gick och tjatade vid frysdisken och blev totalignorerad av sin målsman. Vid godiset hade en reklamskylt ramlat ner och en av dem var bara tvungen att sparka lite på den. Han fick en lam tillsägelse av sin målsman som i samma andetag tog tag i en godispåse och sa "De här är goda!"
Vid hygienartiklarna fanns det för ett ögonblick ett torn av duschtvålar men en (eventuellt flera) odågor kunde inte låta bli att se om det kunde rasa lika fint som klosstornet där hemma.
En målsman ropar repetitivt på sin odåga som har fullt upp att springa en osynlig snitslad bana fram och tillbaka, fram och tillbaka utanför kassorna.
När jag kom ut från affären fick jag sicksacka mellan några odågor som lekte nån form av kull-lek på den stora öppna ytan som finns mellan affärerna i gallerian.

"Äntligen" tänker jag när jag trycker på hissknappen som ska ta mig till parkeringen, till min bil som ska ta mig härifrån. Hissdörren öppnas och där står en liten odåga. Mina fördomar säger att hon leker i hissen för jag seg ingen målsman så långt ögat kan nå. På vägen upp ler hon mot mig och jag kan inte låta bli att le. Hon ser lite gulligt skyldig ut och hon är faktiskt ganska söt. Vi går av på samma ställe och hon tittar sig förvirrat omkring, som om hon undrar vad hon ska göra nu. Hon stannar utanför hissen och jag har ingen aning om vart hon tog vägen sen. Jag siktar mot min kundvagn och i huvudet citerar jag en Disneyfilm-replik "Jag vill hem, jag vill hem!"

Jag vill tillägga att jag har rätt att skriva så här om de knubbiga små änglar som vi alla avgudar till döds (barn) även om jag inte har några, för jag vet att det finns föräldrar som kan uppfostra sina barn och som inte gör barnaktiviteter av vuxensysslor. Det är ju inte barnens fel att de är små onda jävlar emellanåt.

torsdag 4 oktober 2012

När bitterheten slår till...

Ibland slår bitterheten till, det händer ofta när jag sitter i bilen, trött och på väg hem. Då kommer de viktiga frågorna upp...
  • Måste man bo i sina mysbyxor?
  • Måste man ha med sig trötta hungriga barn när man handlar mat?
  • Måste man hångla offentligt?
  • Måste man ligga 30 cm bakom med bilen i trafiken?
  • Måste man ha russin i bröd?
  • Måste man alltid ha statusuppdateringar med ett foto på ett barn (som gör massa (o)unika saker)?
  • Måste man laga mat eller baka i alla tv-sammanhang?
  • Måste man plasta in saker så hårt att de är nästintill omöjliga att få upp (även med sax)?
  • Måste man ha vägarbete överallt samtidigt?
  • Måste alla som inte kan säga R jobba i radio?