Smile!

- Jag är faktiskt nervös, jag har aldrig gjort något hos tandläkaren, säger jag till min tandläkare.
Hon ser snäll ut och försöker lugna mig genom att berätta vad som kommer hända. Under tiden hamnar jag i horisontellt läge med en papppershaklapp under hakan. Helt från ingenstans dyker det upp en lång bedövningsspruta. På en sekund är den i min mun. Sneaky bastard, tänker jag.
- Känns der bra?
Vad svarar man på det?
- Relativt, får jag ur mig.

Sen börjar det. Det knakar och gnisslar och sprutar kallt vatten blandat med blod.
- Kan du gapa lite mer?
Nej, tänker jag, det är fysiskt omöjligt, men gör ändå ett försök.  Det spänner i mungipan. Jag blundar och på min näthianna kommer pigan Lina i Emil upp, som går till hovslagaren med svullen kind och en scen från Schindlers list när de drar ut guldtänder på döda judar som ligger i en hög. Tänk på något annat, tänk på något annat, intalar jag mig själv.
- Försök slappna av och glöm inte att andas.
Tandläkaren sträcker sig över mig för att byta instrument, jag ser rakt in i hennes armhåla, den är full av hår. Tandhygienisten lutar sig över mig för att se bättre, hennes andedräkt är tveksam. Tur att helhetsintrycket känns sterilt och hygieniskt.
- Nu är det klart! Vad duktig du har varit.
Hon håller upp en tandhalva och jag undrar vad jag har varit duktig på. Eller var frågan riktad till kollegan? Nej, hon tittar på mig.
- Kack! Får jag fram med tre instrument och bedövning i munnen.
Det var inte så farligt som alla de skräckhistorier jag hört. Det som gjorde mest ont var den förbannade hårda plattan de ska trycka in i munnen när de ska röntga.
- Bit ihop nu.
Hur? Jag har ju en hård plastbit i munnen som går ner i halsen och triggar kräkreflexen. Men jag biter ihop och känner hur ögonen tåras. Inga bitar kvar av tanden så jag får dra mitt kort och bli 3500 kr fattigare och tacka för mig.
Jag går hem i vårsolen med min bedövande och dreglande mun och känner mig ganska modig.