Gulliga lamm och regnbågar

Tänk på något roligt, försöker jag peppa mig med. Något gulligt och sött som tvingar en att bli glad. Typ lammet Linus jag gosade med i helgen. Nej, det funkar inte. Jag påminner mig själv om att det är inte människorna som jobbar bakom företaget jag är arg på, det är ju inte deras fel. De försöker ju bara lösa det här så gott de kan. Men jag spyr på deras leenden, lätt för dem och vara glada, det är inte deras tåg som är inställt för tionde gången och utbytt till ett baltiskt tåg från 1972. Behöver jag säga att det inte har wifi? Jag brukar kunna spela teater ganska bra och följa de sociala koderna och vara trevlig mot de som är trevliga mot mig, men idag går det inte. När jag försöker le spänns mina käkar ihop och jag liknar en morrande hund när min mungipor åker upp.

Konduktören på tåget är ärtigt glad o c h skojfrisk. När jag påpekar att min plats inte finns (för att de har bytt ut vagnarna) skrattar han och säger:
- Så kan det bli! Det blir nog bra ändå!
Ja, det kan ju inte bli värre, eller?
- Finns det servering på tåget? Frågar en kvinna bakom mig.
- Nej, det här är ju ett regionaltåg, svarar konduktören glatt.
Jag hade fel, det kunde bli värre.
Tåget åker i snigelfart och plötsligt stannar det tvärt.
- Nu är vi framme! Hojtar konduktören och skrattar.
Jag borde skratta, det var ju lite roligt, men det går inte. Jag önskar bara att han lämnade oss i fred. Låt mig få sura på det långsamma baltiska tåget från 1972 utan wifi, i fred. Om två timmar ska jag springa till t-banan för att hinna ifatt några minuters försening.

Inget är som väntans tider.

Jag står klämd mellan kostymnissar med portföljer, barnvagnar och resenärer vars rullväskor är perfekta hinder att snubbla på. Vi står i en passage mellan centralen och perrongen. Lamporna är trasiga så vi står i mörkret. Den högra utgången är avstängd så alla trängs för att komma ut ur den vänstra. Stämningen känns stressad. Vi har nyss stått på rad, organiserad av en man i orange väst, på en annan perrong och väntat. I över en timme. Sen blåste mannen med den oranga västen i en visselpipa, fem minuter innan beräknad avgång, och sa att vi skulle byta perrong.

Väl ute på den nya perrongen försöker alla resenärer hitta sina vagnar, även jag. Jag ser nummer sju framför mig så jag går mot tågets bakre del i hopp om att hitta vagn tio. Men siffrorna blir lägre. Jag vänder om och går tillbaka dit jag började, bredvid vagn sju finns vagn fjorton. Det är trångt på perrongen, folk börjar bli ivriga och stressade och beter sig som hänsynslösa vilddjur. Jag får rullväskor över fötterna och armbågar i sidan. Jag frågar en konduktör om vagnordningen. Svaret jag får är:
- Åtta till fjorton och sen sju ner till ett.
Ja, det låter ju logiskt, att jag inte tänkte på det.

Väl på tåget irrar folk runt fram och tillbaka för att hitta sin plats. Några damer i ett sällskap har hittat sina platser men vill byta med varandra för en, eventuellt två, inte kan åka baklänges. De vill gärna byta plats genast och blockera gången när alla andra bara vill komma med tåget, hitta sina platser och åka iväg. Flera platser i vagnen är dubbelbokade så det uppstår diskussion om vem som har rätt till platsen. Konduktören börjar prata i högtalarna och berätta att vi är försenade (nähää?!) och att vi inte kan köra ifatt tiden eftersom tåget kör med extravagnar. Han säger också att det inte går att gå mellan tåget och extravagnarna. Så om någon gått på fel tågdel måste de gå ut och in igen. Men tåget har redan börjat rulla.
- Vi kommer stanna nästa gång i Norrköping (om 75 min alltså) avslutar han.
Jag stoppar in P3 i öronen och blundar. Så jag slipper se och höra mer. Efter fem minuter sprakar det i lurarna. Inte nog med att de inte har fri Wifi på tågen, de kan inte ens fixa radiomottagning!

Den förbannande gula lappen under torkarbladet!

Hur svårt ska det vara att inte få parkeringsböter?!
För mig är det väldigt svårt!
Jag parkerar på andra sidan av en stor väg för att parkera gratis. Jag försöker alltid undvika de gatorna som har parkeringsförbud mellan kl.9-13 men ibland är alla andra gator fulla så jag tvingas ställa mig där i alla fall. Det tar emot i hela kroppen för jag har fått så många böter men sen tänker jag något i stil med "jag ska ju börja jobba vid åtta" eller "jag ska ju till frisören innan kl nio", så jag lämnar bilen nöjd med att jag inte kommer få böter denna gång.

Av någon anledning så lyckas mina planer ändras så jag får böter ändå. Jag tar spårvagnen till jobbet och jag bokar om min klipptid, utan att tänka på att jag måste flytta bilen.
Jag kommer ofta på att jag måste flytta bilen när jag ska iväg och funderar på var bilen står denna gång. Jag blir alltid lika stel och stannar upp med det jag gör en stund när jag kommer på att det är torsdag eller fredag och klockan är mellan nio och ett. Jag halvspringer alltid till bilen och hoppas på att just denna gång har inte parkeringsvakterna varit där. Men det är väl klart de har!
De måste tycka att jag är den mest korkade bilisten i stan som alltid står fel! Eller så tror de att jag är ignorant och rik. Men det är ju inte meningen!

För att trösta mig själv brukar jag tänka att en boendeparkering kostar 250 kr och eftersom jag står gratis så är min böter mindre än tre månaders boendeparkering. Problemet är ju att jag får ju böter typ varannan månad så min boendeparkering blir 350 kr i månaden.
Kanske ska börja betala boendeparkering istället och ställa mig utanför huset? Men då gäller det att jag kommer ihåg att det är parkeringsförbud på ena sidan den tredje varje månad mellan kl 9-13...

Lantliv

"Iiiiiiiiiiih!!!" Skriker jag i mitt huvud när jag halvspringer barbent i det höga gräset. Jag är dessutom barfota i skorna. Gräset killar och sticker mig konstant och jag vet inte hur många gånger jag slår med handen mot benen ihop om att få bort eventuella djur som kryper på mig. Jag vet att det inte är farligt att gå i högt gräs, inte ens barfota, men jag har smått panik och min hjärna varnar mig för stora hål att falla ner i, (stora) läskiga blodälskande djur som kan hoppa på mig, ormar som kan bita mig (den livsfarliga sorten) plus andra otäcka saker som inte ens min fantasifulla hjärna kan komma på.

Vi har precis hämtat nycklarna till sommarstugan, eller jaktstugan som han säger, och nu tar vi oss en titt runt omkring huset. Han vill gå in i den tomma ladan som är marktäckt med hö. Jag tänker på alla gnagare, ormar och andra höälskande djur som kan finnas där under, som jag kanske tampar på om jag kliver på ladugolvet.
Jag upptäckee den vassbeklädda sjöbotten, bromsarna i köksfönstren och musbajset på nedervåningen också!
"Hur ska det här gå?! Kommer jag överleva denna sommar?" Frågar jag mig själv samtidigt som jag försöker dölja min oro och leta fram minnen av tältsemestrar för att påminna mig själv om att jag har erfarenhet av det primitiva och enkla och överlevde det.

Sanningen är att denna sommar har varit en av de bästa somrarna i mitt liv! Min panik har släppt. När en stor skalbagge kröp på vardagsrumsväggen och jag började gnälla och be honom att döda den sa han:
- Lägg av! Så där är inte du.
Och han hade rätt, jag är inte så, (inte så det märks iaf)
Så länge jag har mina gummistövlar när jag går i terräng (då inkluderar jag högt gräs), badskor när jag ska bada, en flugsmälla bredvid sängen och laddade råttfällor så kan jag njuta av lantlivet, så länge det är sommar alltså och jag vet att jag kan åka hem till en djurfri lägenhet med en varm dusch med tryck i. Jag kan faktiskt längta till landet en varm och solig dag. Nu fattas det bara att jag får lite gröna fingrar och ett intresse för trädgårdsskötsel. Kanske nästa år...

Hemma på min gata i stan...

- Gick inte du nyss?
Ordföranden står i morgonrock med en morgontidning under armen. Klockan är kvart över sex och jag kommer springande ner för trappen.
- Jo, jag glömde min matlåda, svarar jag snabbt och skyndar mig till bilen.
Jag är inte förvånad över hans fråga. Han ser och hör allt, tydligen även kvart över sex en tisdagsmorgon. Han håller ordning på huset genom att sätta upp lappar där han vill veta vem det är som slänger fimpar på marken, inte städar efter sig i tvättstugan och vem det är som har parkerat på innergården.
En dag, jag hade precis flyttat in, berättar han för mig att man får bara stå på innergården vid undantagsfall. Förutom han såklart, som har fått tillstånd från styrelsen (där han sitter som ordförande) eftersom han har problem med ryggen och svårt att gå. När han berättat färdigt kastar han sig lätt och smidigt upp på cykeln och cyklar iväg. Ibland står hans bil på gården i en vecka sträck...

- Hej! Jag hoppar till. Det är mörkt ute, jag står vid porten och letar efter nyckeln till porten (som stängs kl 17.42) Framför mig står en äldre man i gröna kläder, keps med myggnät framför ansiktet, pannlampa på huvudet och en motorsåg i handen.
- Jag hann inte med att klippa häcken på dagen men det går ju lika bra på kvällen om man har pannlampa, och det går så smidigt med motorsågen så det tar ingen tid att fixa det här. Mannen är vår hustomte. Han krattar grusgången och skottar och sopar, fixa och donar. Han är en väldigt aktiv man trots att han är i pensionärsåldern. Ibland tränar han inne, då springer han upp och ner för trapporna och fram och tillbaka i källargången. Då blir inte ordföranden glad eftersom han alltid har sin ytterdörr öppen så han kan kila in till särbon som bor mittemot.
Mig stör det inte, man kan inte vara arg på hustomten. Han är alltid så glad och hjälpsam. Ibland sjunger han en sång helt spontant när man möts i trappan eller på årsmöten. Inte ens när han skulle hjälpa (läs stjälpa) mig med ett avloppsstopp kunde jag bli arg. Jag skulle bara fråga om han hade en vaskrensare och vips hade han installerat sig i mitt badrum. Med sig hade en liggunderlag för knäna, pannlampa (såklart), avloppsrensare, vaskrensare och diverse verktyg. Efter några försök med vaskrensaren tog han isär rören och hivade ner avloppsrensaren längre och längre ner tills det tog stopp. Sen satt den där. Rören kom han inte ihåg hur de satt, så vi satt där i badrummet, med sju meter rensare och vita plaströrsbitar på golvet och tittade på varandra. Jag kunde inte annat än att börja gapskratta.

Det här är bara några små minnen jag tar med mig från min tid i det gula huset på söder. Här har jag trivts så bra i min lilla lägenhet. Nu bär det av till nya grannar och nya minnen.
Hejdå ordförande! Ha det så bra hustomte!

Tiggare kan alla vara

Vi sitter på ett torg i Barcelona. En ram av bord och stolar från olika restauranger ramar in torget. Mitten blir ett spelrum för olika slags tiggare. En man spelar på en gitarr och sjunger vid vårt bord. Efter tre låtar ber han om pengar, han tillägger "Det är långt hem till Tyskland".
- Det är ännu längre till Sverige, skojar vi och tycker inte han är värd en slant.
Mannen går vidare till nästa sida av torget och gör likadant där. Sen kommer det en man klädd i peruk och fotbollskläder. Han har en boll och en stege med sig. Han vill ha pengar för att han kan jonglera med en boll på stegen. Vi är måttligt imponerade, han får ingen peng.

På en annan restaurang vi äter på kommer det en extremt påflugen och intensiv clown som stör middagsgästerna genom att vara "rolig".
- Kommer han till vårt bord får han en smäll säger jag och försöker undvika honom med blicken. Clowner är bland det värsta jag vet! Lyckligtvis försvinner mannen och ersätts av en äldre man med klarinett. Han spelar med inlevelse och känsla. Han slutar inte efter två, tre låtar och ber om pengar. Han spelar under hela vår måltid och han gör vårt restaurangbesök trevligare. Han får absolut lite pengar av oss. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka till samma restaurang kvällen efter i hopp om att finna samma trevliga stämning. Men denna kväll är det en annan man med klarinett där. Han spelar på måfå, upp och ner i skala som om han testar att den fungerar, tar i för hårt så tonen flyger iväg och blir falsk. Efter en stund slutar han och vill ha pengar, det kan han glömma!

En man vill ha pengar för att hans fot är snedvriden vilket gör att han haltar, vid nästa gata ser vi en man med samma funktionshinder som sopar en trottoar.
Irritationen över människor som ser tiggeri som en affärsverksamhet gör att hjärnan sållar bort även de tiggare som verkligen behöver hjälp. Jag blir skeptisk så fort jag ser någon skaka med en pappersmugg framför ansiktet på mig. Behöver han verkligen pengar av mig för att överleva? Är det han som får pengarna i slutänden eller finns det någon annan som samlar ihop dessa pengar sen och behåller det mesta själv? Skulle han bli lika glad om han fick en smörgås eller en frukt? Jag går förbi och undrar vad han tänker om mig, som bara går förbi, som inte fattar hans situation.
Jag ser mig om för att se hur andra gör, de går också förbi. Deras agerande rättfärdigar mitt eget handlande för denna gång och jag känner hur det dåliga samvetet lättar något. Jag är ingen dålig människa upprepar jag för mig själv och låter Gaudi, tapas och sällskapet göra min vistelse i Barcelona riktigt härlig.

Äru blåst eller?!

En sak jag verkligen ogillar är blåst. Då menar inte jag en fläktande bris vid stranden utan jag menar full blåst, halv storm!

I går när jag gick hem från jobbet blåste det otroligt mycket och jag fick en obehaglig känsla i magen. Det tog ett tag innan jag kom på vad känslan var.

Jag kände mig provocerad och kränkt! Det kändes som blåsten muckade med mig. Blåsten knuffade mig i ryggen, den slog mig i ansiktet och tryckte ner löv innanför min jacka som var lite öppen. Den rufsade mig i håret, hårt, så jag fick hår i ansiktet, i näsan och i munnen. Håret klistrade sig fast på läpparna och stack i ögonen. Jag kände mig frustrerad och önskade att jag kunde slå på blåsten, med mina knytnävar.

När jag hade tagit fasta på känslan började jag tänka på alla barn som upplever precis det som jag upplevde, varje dag i skolan. Där inte blåsten muckar och kränker utan skolkamrater. De får ta emot knuffar i ryggen, slag i ansiktet, där man beroende på årstid och kreativitet från skolkamraterna får snö, sand och löv innanför kläderna. De får bara inte frisyren förstörd utan får även höra vilken ful frisyr de har, trots att de bara försöker smälta in och ha samma frisyr som mängden. 

Jag kunde välja att gå in och komma ifrån blåsten, barn som blir utsatta för sina skolkamrater tvingas möta dem fem dagar i veckan och härda ut stormen så gott de kan.

I Finspång får man va precis hur man vill!

- Är du från Finspång?! (kväver ett skratt) Äggskallebyn!
- Ja, har du varit där?
- Nej..
- Vad kommer du ifrån då?
- Xxxxxx (Valfri håla som är mindre eller likvärdig Finspång)

Samma visa varje gång. Att det är så kul att jag är uppväxt i Finspång. Att det är vuxna människor som ska hånas förvånar mig ännu mer. De ger mig ett svagt första intrycket och jag sätter de i facket "Jag är dålig på att ta kontakt med folk".

Visst, det fanns en tid då man tyckte att det var lite skämigt att komma därifrån, det där med äggskallar var väl inte så kul, men det har väl de flesta ungdomar som kommer från en liten ort tyckt? Alla ska komma från storstan, åka kollektivtrafik överallt och ha koll på trender, annars är man bonde.

Men varför skulle det vara så mycket sämre att ha vuxit upp i Finspång än i andra hålor i Sveriges skogar?!
Mina minnen baseras på hur fri man kändes sig. Det var bara att hoppa på cykeln och trampa iväg till en kompis. Jag hade nära till skolan och på området jag bodde i fanns det massor av barn att leka med. Mamma ropade från balkongen när det var mat eller när det var dags att gå in så det fanns inga tider att passa. Jag hade skog bakom huset att leka i och kunde gena genom den för att komma till en av mina bästa vänner. Vi gömde ficklampor på varsin del av skogen ifall det hade hunnit bli mörkt när man skulle gå hem. Om man bara sa till mamma innan fick man gå ner till centrum till godisaffären eller leksaksaffären.

På sommaren hade vi flera olika sjöar att välja på, med gång och cykelavstånd och på vintern var den närmaste fotbollsplanen spolad så man kunde åka skridskor.

Jag och mina kusiner åkte längdskidor med morfar i täten vid den stora idrottsanläggningen och blev mutade med choklad.

Jag minns också alkoholister på bänkar, bråk mellan ungdomsgäng, vandalism och kriminalitet och ett original eller två som alla kände till. Men säg den orten som inte har det!

"I Finspång får man va precis som man vill, det är ingen som skiter i det!"

Nej, det är inte Vasaloppet!

Jag sitter i väntrummet på jourcentralen och önskar att det blir min tur snart. Mitt emot mig sitter en annan person som nog önskar samma sak och hennes friska vän. TV står på, den visar femmilen. Vi sitter alla tre och tittar på TV och jag hör att den friska får för sig att det är Vasaloppet vi tittar på. Hon säger:
- Vasaloppet brukar väl börja vid åtta så de borde gå i mål snart (klockan är snart kvart i två).
På TV kan man se att de som åker har åkt drygt tre mil och tiden står på 1,20. Jag orkar inte lägga mig i och säga att hon har fel, jag tänker att det som visas på TV borde ge henne ledtrådar till att hon har fel. De filmar Johan Olsson som leder stort (en ledtråd).
- De åker nio mil resonerar hon, så i så fall har de långt kvar om de bara har åkt tre mil...det kanske är inför Vasaloppet, det kanske går nästa helg? Nej, det är nog Vasaloppet.
Hennes vän, den sjuka varken bekräftar eller dementerar.
Nu säger kommentatorn något om att "de är snart tillbaka på arenan igen". (En till ledtråd till att det inte är Vasaloppet). Men hon verkar inte nappa.
- Oj vad mycket folk det är! (Ännu en ledtråd).
Nu visas ställningen upp på TV, längst upp står det "Nordic world championship" men inte heller den ledtråden snappar hon upp. Hennes mobil ringer.
- Hej vi sitter och tittar på Vasaloppet....
Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket om att hon har fel, kanske handlar det mer om att hon är så o-observant på det hon tittar på. Men å andra sidan kanske hon inte bryr sig ett skit om skidor och det kvittar för henne vad hon tittar på och då behöver ju inte jag "rätta" henne, så jag håller tyst.
Nu ser man hur deltagarna byter skidor (ännu en ledtråd), hon säger:
- Jag visste inte att man fick byta skidor under Vasaloppet, fast det är klart, de åker ju nio mil...
Tiden går oändligt sakta som den alltid gör i väntrum, jag hör hur ordet Vasaloppet nämns flera gånger men jag försöker stänga av och koncentrera mig på vad kommentatorerna säger.
Jag överväger med mig själv om jag ska säga något, men då dyker ställningstavlan upp igen. Måtte hon läsa nu tänker jag. Det gör hon:
- Nej! Det är inte Vasaloppet, det är något annat. Det blir hennes sjuka väns tur och de försvinner. En stund senare dyker min läkare upp.
- Är det femmilen? frågar han.
- Ja.
- Leder Olsson?
- Ja.

Grattis på födelsedagen "Kungen"!

När jag var 17 år hade jag tre krav på ”mannen i mitt liv”, han ska ha körkort, jobb och en egen lägenhet. Tro mig, den kravlistan har förlängts under åren...

-       

         Ni kan inte gå runt och tro att ni ska hitta den perfekta mannen säger min bästa väns mamma till oss. Ni får nöja er med 80%.

80%! Nej, det går jag inte med på! De där 20% består av selektiv syn och hörsel vilket gör att de inte kommer ihåg något man säger och inte ser soppåsen som de utan problem kliver över när de går, dåligt ölsinne, ett egocentrerat jag, oförmåga att plocka undan efter sig och viss saknad av empati.

Vilken tur att han kom på festen trots allt, han skulle inte det först men ringde och ändrade sig dagen innan. Den långa mannen med namnet ”Kungen” på ryggen. På min rygg stod det ”Kristina Lugn”…

Vår första dejt var perfekt vilket är märkligt då jag verkligen inte gillar att spela minigolf och åt glass trots att jag är laktosintolerant.  Jag beundrade hans lugn, han var rolig och verkade så trygg i sig själv. Jag har aldrig längtat så mycket efter en andra dejt.

Med honom kan jag vara mig själv, hela tiden. Trots att jag skällt utom honom två gånger innan kl 7 på morgonen (för att han brutit mot morgonreglerna) säger han att han tycker om mig och ger mig en puss innan jag går.

När jag gör opassande saker som att sörpla upp tomatkärnorna direkt från skärbrädan, höjer han bara på ögonbrynen lite.

Han vet mitt bästa (och sitt eget) och avråder mig från att dricka kaffe och råder mig till att träna på mitt tålamod.

Han är fin inifrån och ut.

  -Du har världens finaste rygg! Säger jag en morgon.

-       -  Vet du vad jag mer har som är världens finaste? Dig! svarar han och jag smälter.

Känn aldrig att du behöver ”nöja dig” med någon. Man behöver inte nöja sig med 80%.  Den perfekta mannen finns där ute. Plötsligt dyker han bara upp och du vet nästan direkt att han är din hundra procentare.

-Var har du varit hela mitt liv? frågar jag honom på väg till bion

-På fel ställe antar jag. Förlåt för det, jag ska försöka gottgöra dig.

"Då kände jag mig som en Pellejöns"

Idag på väg hem från jobbet lyssnar jag på Christer i P3 där ämnet är "Då kände jag mig som en Pellejöns" Jag funderar på när jag kände mig som en sådan. Jag gör ett stopp på Hemköp för att hämta ut ett paket, kassörskan vid postutlämningen väcker minnen, det är ju hon!!...

Jag hade bytt efternamn och beställt nytt körkort. Den senaste tiden har jag släpat med mig ett skrynkligt papper som var ett bevis för att mitt namnbyte var godkänt. Vid ett tillfälle, innan händelsen på Hemköp, hade jag varit tvungen att legitimera mig. Personen som hjälpte mig hade scannat mitt gamla körkort och då såg han i datorn att folkbokföringen hade ändrat mina uppgifter och det nya namnet fanns registrerat, så jag behövde aldrig visa lappen. 

Jag hade med mig min vän till Hemköp den där dagen då jag kände mig som en Pellejöns. Jag hade slutat ta med mig den skrynkliga lappen sen den gången jag fick veta att all ny information fanns på mitt gamla körkort. Väl framme vid postutlämningen vill inte kassörskan (som agerade postbud) lämna brevet till mig.

- Det är inte samma efternamn på körkortet som på paketet, säger hon.

- Nej, jag har bytt efternamn, det är mitt nya körkort du håller i förklarar jag och ler stort för att verka trevlig. Men hon köper inte den informationen.

- Om du scannar körkortet så kommer du se mitt nya efternamn försöker jag.

- Nej, säger kassörskan, utan att ens försöka.

- Jo fortsätter jag, om du scannar körkortet så kommer du se mitt nya efternamn på datorn.

- Nej, det gör jag inte, svarar kassörskan igen. Hon känns loj och helt ointresserad av att göra denna situation smidig. Jag tänder till, höjer rösten i hopp om att hon ska förstå mig bättre.

- Men om du scannar körkortet så kommer du se att det står DVÄRG på skärmen!!! (jag hör vad jag säger men kan inte släppa min attityd nu). Jag vågar inte titta på min vän i rädsla för att tappa min arga attityd och börja gapskratta.

- Ja, det kanske det gör, säger kassörskan, utan att reagera på det jag just har sagt. Hon spänner ögonen i mig och fortsätter, men du får ändå åka hem och hämta ditt papper.

Jag lämnar irriterat butiken och sätter mig i bilen med min vän. Då brister det. Jag börjar fnittra hysteriskt. Min vän tittar oförstående på mig.

- Hörde du inte vad jag sa?! Jag sa DVÄRG!

Nu skrattar vi båda två så att tårarna rinner, hela vägen hem. När jag hämtat mitt papper och står i affären igen, denna gång utan vän, känner jag mig som en Pellejöns och hoppas att det inte är samma kassörska som står vid postutlämningen. Det är det som tur inte...

Jag har självklart återberättat denna historia flera gånger och då väcker det ofta tankar och reflektioner kring om det vore så, att det fanns information på körkorten som talade om, om man var dvärg eller inte och vilka förmåner det skulle kunna ge...

PS Mötet med den loja kassörskan idag gick bra. Hon log inte, var fortfarande loj och jag undvek ögonkontakt i största möjliga mån, sa snällt min kod och höjde inte rösten.