"Då kände jag mig som en Pellejöns"

Idag på väg hem från jobbet lyssnar jag på Christer i P3 där ämnet är "Då kände jag mig som en Pellejöns" Jag funderar på när jag kände mig som en sådan. Jag gör ett stopp på Hemköp för att hämta ut ett paket, kassörskan vid postutlämningen väcker minnen, det är ju hon!!...

Jag hade bytt efternamn och beställt nytt körkort. Den senaste tiden har jag släpat med mig ett skrynkligt papper som var ett bevis för att mitt namnbyte var godkänt. Vid ett tillfälle, innan händelsen på Hemköp, hade jag varit tvungen att legitimera mig. Personen som hjälpte mig hade scannat mitt gamla körkort och då såg han i datorn att folkbokföringen hade ändrat mina uppgifter och det nya namnet fanns registrerat, så jag behövde aldrig visa lappen. 

Jag hade med mig min vän till Hemköp den där dagen då jag kände mig som en Pellejöns. Jag hade slutat ta med mig den skrynkliga lappen sen den gången jag fick veta att all ny information fanns på mitt gamla körkort. Väl framme vid postutlämningen vill inte kassörskan (som agerade postbud) lämna brevet till mig.

- Det är inte samma efternamn på körkortet som på paketet, säger hon.

- Nej, jag har bytt efternamn, det är mitt nya körkort du håller i förklarar jag och ler stort för att verka trevlig. Men hon köper inte den informationen.

- Om du scannar körkortet så kommer du se mitt nya efternamn försöker jag.

- Nej, säger kassörskan, utan att ens försöka.

- Jo fortsätter jag, om du scannar körkortet så kommer du se mitt nya efternamn på datorn.

- Nej, det gör jag inte, svarar kassörskan igen. Hon känns loj och helt ointresserad av att göra denna situation smidig. Jag tänder till, höjer rösten i hopp om att hon ska förstå mig bättre.

- Men om du scannar körkortet så kommer du se att det står DVÄRG på skärmen!!! (jag hör vad jag säger men kan inte släppa min attityd nu). Jag vågar inte titta på min vän i rädsla för att tappa min arga attityd och börja gapskratta.

- Ja, det kanske det gör, säger kassörskan, utan att reagera på det jag just har sagt. Hon spänner ögonen i mig och fortsätter, men du får ändå åka hem och hämta ditt papper.

Jag lämnar irriterat butiken och sätter mig i bilen med min vän. Då brister det. Jag börjar fnittra hysteriskt. Min vän tittar oförstående på mig.

- Hörde du inte vad jag sa?! Jag sa DVÄRG!

Nu skrattar vi båda två så att tårarna rinner, hela vägen hem. När jag hämtat mitt papper och står i affären igen, denna gång utan vän, känner jag mig som en Pellejöns och hoppas att det inte är samma kassörska som står vid postutlämningen. Det är det som tur inte...

Jag har självklart återberättat denna historia flera gånger och då väcker det ofta tankar och reflektioner kring om det vore så, att det fanns information på körkorten som talade om, om man var dvärg eller inte och vilka förmåner det skulle kunna ge...

PS Mötet med den loja kassörskan idag gick bra. Hon log inte, var fortfarande loj och jag undvek ögonkontakt i största möjliga mån, sa snällt min kod och höjde inte rösten.