Jag ligger på en madrass på golvet bakom en av finfåtöljerna i min bästis mormors vardagsrum. Mina knän och vrister känns stela efter att ha stått upp flera timmar, flera dagar i rad. Jag tänker på alla intryck jag fått under dessa dagar. Jag har ännu en gång blivit påmind om varför jag blev beteendevetare, jag älskar att titta folk! Hur de ser ut, vad de vill uttrycka och hur de beter sig.
Det märks att jag fyllde 28 den här veckan, som jag har ojat mig.
- Naä! Man ser ju halva rumpan, ska shortsen vara så där korta nu för tiden? Det ser ju trashigt ut!
- Usch vad folk röker! Så himla barnsligt att röka, sånt slutar man väl med efter studenten? Trodde verkligen det var ute att röka.
-Moget att springa runt och skrika könsord varvat med det man vill dricka (bira, bira, bira)
- Att de inte fryser, flickorna. De har ju varken strumpbyxor eller kofta på sig.
- Är det inte lite glest med ordningsvakter?
- Det där är inte okej! Det är ju farligt!! (till några grabbar som står i fönstret på utsidan av en bil och håller i sig taket)
Det känns som att man ska sticka ut för att synas på festival. Alla som går utklädda i nån form av kramdjursdräkt håller någon i handen. Kanske är festival en plats där man kan hitta sin identitet, en plats att vara sig själv på utan att bli ifrågasatt? Ingen är den andra lik här.
Tänk vad festivaler och konserter förenar människor, skapar nya kontakter, ger glädje och energi, vidgar den musikaliska världen...
Vilken makt artisterna har som kan påverka andra människors tankar, känslor, till och med få deras kroppar att gunga och klappa i takt till deras ord och budskap som förmedlas i fyrtakt. Vi skriker och tjoar för att få höra en låt till. Di Leva fick oss att kramas med varandra. Jag lovar att om Maggio hade bett oss att klä av oss nakna så hade vi gjort det.
Jag känner mig fylld av briljanta toner, min musikvärld har breddats, jag har beundrat människan, jag har förundrats av människan. Jag är supernöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar