Grattis på födelsedagen "Kungen"!

När jag var 17 år hade jag tre krav på ”mannen i mitt liv”, han ska ha körkort, jobb och en egen lägenhet. Tro mig, den kravlistan har förlängts under åren...

-       

         Ni kan inte gå runt och tro att ni ska hitta den perfekta mannen säger min bästa väns mamma till oss. Ni får nöja er med 80%.

80%! Nej, det går jag inte med på! De där 20% består av selektiv syn och hörsel vilket gör att de inte kommer ihåg något man säger och inte ser soppåsen som de utan problem kliver över när de går, dåligt ölsinne, ett egocentrerat jag, oförmåga att plocka undan efter sig och viss saknad av empati.

Vilken tur att han kom på festen trots allt, han skulle inte det först men ringde och ändrade sig dagen innan. Den långa mannen med namnet ”Kungen” på ryggen. På min rygg stod det ”Kristina Lugn”…

Vår första dejt var perfekt vilket är märkligt då jag verkligen inte gillar att spela minigolf och åt glass trots att jag är laktosintolerant.  Jag beundrade hans lugn, han var rolig och verkade så trygg i sig själv. Jag har aldrig längtat så mycket efter en andra dejt.

Med honom kan jag vara mig själv, hela tiden. Trots att jag skällt utom honom två gånger innan kl 7 på morgonen (för att han brutit mot morgonreglerna) säger han att han tycker om mig och ger mig en puss innan jag går.

När jag gör opassande saker som att sörpla upp tomatkärnorna direkt från skärbrädan, höjer han bara på ögonbrynen lite.

Han vet mitt bästa (och sitt eget) och avråder mig från att dricka kaffe och råder mig till att träna på mitt tålamod.

Han är fin inifrån och ut.

  -Du har världens finaste rygg! Säger jag en morgon.

-       -  Vet du vad jag mer har som är världens finaste? Dig! svarar han och jag smälter.

Känn aldrig att du behöver ”nöja dig” med någon. Man behöver inte nöja sig med 80%.  Den perfekta mannen finns där ute. Plötsligt dyker han bara upp och du vet nästan direkt att han är din hundra procentare.

-Var har du varit hela mitt liv? frågar jag honom på väg till bion

-På fel ställe antar jag. Förlåt för det, jag ska försöka gottgöra dig.

"Då kände jag mig som en Pellejöns"

Idag på väg hem från jobbet lyssnar jag på Christer i P3 där ämnet är "Då kände jag mig som en Pellejöns" Jag funderar på när jag kände mig som en sådan. Jag gör ett stopp på Hemköp för att hämta ut ett paket, kassörskan vid postutlämningen väcker minnen, det är ju hon!!...

Jag hade bytt efternamn och beställt nytt körkort. Den senaste tiden har jag släpat med mig ett skrynkligt papper som var ett bevis för att mitt namnbyte var godkänt. Vid ett tillfälle, innan händelsen på Hemköp, hade jag varit tvungen att legitimera mig. Personen som hjälpte mig hade scannat mitt gamla körkort och då såg han i datorn att folkbokföringen hade ändrat mina uppgifter och det nya namnet fanns registrerat, så jag behövde aldrig visa lappen. 

Jag hade med mig min vän till Hemköp den där dagen då jag kände mig som en Pellejöns. Jag hade slutat ta med mig den skrynkliga lappen sen den gången jag fick veta att all ny information fanns på mitt gamla körkort. Väl framme vid postutlämningen vill inte kassörskan (som agerade postbud) lämna brevet till mig.

- Det är inte samma efternamn på körkortet som på paketet, säger hon.

- Nej, jag har bytt efternamn, det är mitt nya körkort du håller i förklarar jag och ler stort för att verka trevlig. Men hon köper inte den informationen.

- Om du scannar körkortet så kommer du se mitt nya efternamn försöker jag.

- Nej, säger kassörskan, utan att ens försöka.

- Jo fortsätter jag, om du scannar körkortet så kommer du se mitt nya efternamn på datorn.

- Nej, det gör jag inte, svarar kassörskan igen. Hon känns loj och helt ointresserad av att göra denna situation smidig. Jag tänder till, höjer rösten i hopp om att hon ska förstå mig bättre.

- Men om du scannar körkortet så kommer du se att det står DVÄRG på skärmen!!! (jag hör vad jag säger men kan inte släppa min attityd nu). Jag vågar inte titta på min vän i rädsla för att tappa min arga attityd och börja gapskratta.

- Ja, det kanske det gör, säger kassörskan, utan att reagera på det jag just har sagt. Hon spänner ögonen i mig och fortsätter, men du får ändå åka hem och hämta ditt papper.

Jag lämnar irriterat butiken och sätter mig i bilen med min vän. Då brister det. Jag börjar fnittra hysteriskt. Min vän tittar oförstående på mig.

- Hörde du inte vad jag sa?! Jag sa DVÄRG!

Nu skrattar vi båda två så att tårarna rinner, hela vägen hem. När jag hämtat mitt papper och står i affären igen, denna gång utan vän, känner jag mig som en Pellejöns och hoppas att det inte är samma kassörska som står vid postutlämningen. Det är det som tur inte...

Jag har självklart återberättat denna historia flera gånger och då väcker det ofta tankar och reflektioner kring om det vore så, att det fanns information på körkorten som talade om, om man var dvärg eller inte och vilka förmåner det skulle kunna ge...

PS Mötet med den loja kassörskan idag gick bra. Hon log inte, var fortfarande loj och jag undvek ögonkontakt i största möjliga mån, sa snällt min kod och höjde inte rösten.