Det var nu den där magiska känslan skulle infinna sig. Det
var nu den där obeskrivliga kärleken skulle uppstå, jag skulle nu se det
finaste jag sett. Han kommer in till mig med ett litet knyte. Jag ligger på
operationsbordet och han sätter sig bakom mig. Vi ser varandra för första
gången uppochner. Spänningen och längtan är total, jag tittar på henne, det
lilla ansiktet som är invirat i en filt och den första tanken som slår mig är:
-
Hon var inte så söt som jag trodde!
Men den tanken var inte långvarig, så fort vi jag fick henne i famnen och vi såg på varandra åt rätt håll så insåg jag att hon var det finaste jag sett. Och det kändes
sådär självklart att hon var hon, även om namnet fick dröja lite.
Det var en så konstig känsla att stoppa ner henne i
bilbarnstolen och lämna BB. Ingen ville kontrollera att vi fått rätt bebis med
oss hem, ingen ifrågasatta om vi var kompetenta nog att ta hand om en liten ny
människa. Herregud! Man borde få gå en kurs i hur man tar hand om bebisar och
sen göra ett test för att se om man blir godkänd eller inte. Vi gick i ju för
sig i en liten kurs men det enda jag minns från den var en film med en
sjuksköterska som gnussar med en filttutte i ansiktet. Det kom inget test på
det…
Snart är vår Filifjonka sex månader och jag har börjat
förstå att hon är vår. Ingen kommer att knacka på dörren och vilja ta tillbaka
henne. Även om man i svaga stunder önskar att någon gjorde det, om bara för en
liten stund, så man får sova åtminstone en timme till.
Å visst blir man så där löjlig som alla andra som fått
barn blir, som man säger att man inte ska bli, och tycker att allt nytt hon gör
är fantastiskt! Åh, nu har hon börjat göra S-ljud! Hurra, hon bajsar! Vad
gullig hon är när hon slickar på bordet! Oj, vad duktig hon är som kan göra
tvåhandsgrepp! Man är ständigt framme med mobilen och förevigar alla nya
ögonblick, även om hon alltid slutar vara genial eller rolig så fort man börjar
filma.
När jag häromdagen gick igenom alla hundratals foton jag
har på henne i mobilen så förstår jag uttrycket ”De är sötast när de sover!”
En stor eloge till alla barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor och
läkare som stöttade oss igenom det jobbigaste och mest omvälvande jag varit med
om (nej jag tycker inte att förlossningar är underbara och jag längtar inte
efter att göra det igen)! Bara det att det tog mig nästan sex månader att sätta
ord på upplevelsen säger ganska mycket.
Å du lilla underbara Filifjonka, välkommen till vår lilla familj!
