Det är nästan så man blir religiös för fan!

I kön till Peterskyrkan vänder vi oss om för att fråga en prästklädd man om våra kläder är respektfulla nog. Han ber oss knyta våra koftor runt midjan för att dölja mer av våra ben. Det är här vi finner vår nya vän Derek.

Derek har levt ett hårt liv fram till år 2000. "Säg en drog och jag har tagit den". Han berättar om hur han insåg att han måste ändra sitt liv, inte främst för att rädda sitt liv utan för att rädda andras. Vi frågar om han varit med om ett mirakel och hans svar är "Det är ett mirakel att jag inte dödat någon". Han syftar på att han har kört rattfull ett otal gånger och ibland knappt vetat hur han tagit sig från en stad till en annan.

Derek ser till att vi kommer in i kyrkan och sen börjar vår personliga guidning. Hans fascination för kyrkan smittar av sig och vi står stilla vid hans sida och lyssnar och nickar. Han visar oss Pieta, Michelangelos  staty, Petrus nycklar, Johannes Paulus II liggandes i en glasgrav likt Snövit. Han ser till att vi får gå in i bönerummet bland nunnor och präster, hans tar oss bakom avgränsningar så vi får klappa Petrus stenfötter som blivit bortskavda av allas klappande. Han ser till att vi smiter före i biktningskön så en präst kan välsigna oss och han ber Fader vår på italienska framför helgonet Helena (som vi alla tre blandar ihop med det svenska helgonet Sankta Helena Av Skövde). Det känns som vi är i en bubbla med Derek, vi varken hör eller ser de andra hundratals besökarna, förutom när de vill ha Dereks välsignelse, som tyvärr är omöjlig att få eftersom han inte är färdig präst än. Det är nu jag säger det:
- Det är ju nästan så man blir religiös för fan!
Högt och tydligt, inte tyst och diskret. Vi börjar fnittra och som tur är frågar inte Derek vad jag sa.

Derek skojar om att många förmåner kommer med den svarta "prästklänningen" och den vita kragen, han knäpper ett kort på oss framför Petrusstatyn. Vips kommer det en vakt och börjar skälla på oss. "I took it too far" skrattar han och predikar sen om att somliga straffar Gud direkt.

Efter kyrkbesöket pekar han ut Påvens lägenhet och andra små detaljer kring Petrusplatsen, vi bjuder honom på glass och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vi inser att vi ska åt samma håll och delar en taxi till Centralstationen. Där tar vi en fika till. Derek säger att vi gjorts hans dag men vi hävdar att det är helt tvärtom. Vi ger honom vår adress för han vill gärna skicka ett välsignat kors till oss.
- Har du facebook? skojar min vän.
Det har han inte men vi får en kollektiv mailadress som går till alla i hans "klass".
- Now, give me a big hug! Good bless you! säger han och försvinner iväg till tåget.

Tillbaka i Sverige tänker jag på Derek och hans kloka ord.
- Förstå att du är värdefull. Ta dig själv på allvar. Först när du gör det kan andra förstå ditt värde och ta dig på allvar.

Tack Derek för de timmar vi fick dela med dig i Rom. För mig var mötet med dig ett mirakel!

Flitiga Lisa och Duktiga Didrik!

Jag läser ofta statusuppdateringar med ”duktighets” innehåll. Man har hunnit med att laga mat, städa, tvätta, lämnat barn, sy gardiner, bakat surdegsbröd och gått på zumba, allt på bara en förmiddag. Man kan ju inte låta bli att bli lite provocerad, man vill ju helst skaka av sig det och gå vidare men man undrar ju ändå;

Är man en sämre människa om man inte gör egen sylt?

Jag har ställt den frågan till mina nära och kära. Ibland var det en tvekan innan svar men svaret var alltid det samma: JA! 

Innan hösten finns det massor av duktighetsaktiviteter att ta sig för och jag kände att det var dags för min duktighetsådra att börja pulsera.

Provade att plocka blåbär, efter fem bär kände jag mig omringad av en myggmaffia som hade en enda uppgift, att suga musten ur mig. Jag försökte stå ut men efter fyra dl fick jag panik och, utan att spilla ut mina bär, tog jag ett skutt ur blåbärsriset. Jag frustade och pustade, viftade och sparkade, hoppade och skuttade för att bli av med de törstiga små djuren.

Provade att plocka svamp, det är ju jättekul när man väl hittar. Då kommer ett litet glädjetjut och jag hoppar jämfota som ett litet barn. Men när man gått och gått och inser att man inte riktigt vet var man är längre och strumporna har hasat ner i stövlarna och man börjar känna en svidande känsla på hälarna och man har spindelnät i ansiktet, då är det inte så kul längre.

Baka är inget för mig heller, gillar inte desserter så mycket så det blir mest liggande i frysen. Hittade en påse med bullar idag som jag bakade i våras. Jag har inte tålamod att pyssla och sy gardiner och jag gillar inte hemmabakat bröd, tycker alltid att de blir torra efter två timmar.

Sen kom jag på det, jag har inte tittat på tv på flera dagar! Det måste räknas som duktigt, att prioritera socialt umgänge och vardagliga sysslor framför tv-tittande. Att det sen bara är skit på tv, och det är orsaken till att jag inte tittar, behöver ju ingen få veta...