Vildvittror och bästisar

Kråkornas kraxande läte på parkeringen påminde mig om vildvittror, precis så kände jag mig, som en vildvittra. Jag var smutsig, trött, hungrig och lättirriterad och småstressad. Tur att det sista ärenden gick fort. En lista över saker jag kände mig irriterad på hade blivit lång under dagen. Hur kan man exempelvis gräva bland champinjonerna och lämna nagelmärken i svampen? Jag är inte sugen på att få i mig andras skit under naglarna, tänk vad mycket snusk som finns där! Plockar man inte en i taget? Man vill väl se hur de ser ut innan man lägger ner dem i plastpåsen. Det är också en punkt på listan, jag vill inte ha en plastpåse till min svamp, jag vill ha en papperspåse! Annars blir de så där slemmiga efter någon dag och så känns så lyxigare med en papperspåse...

Vildvittran inom mig klarade inte av att skriva mer igår. Hon sköljde sina trötta fjädrar i en varm dusch och burrade in sig i sitt fluffiga rede och somnade. Idag vakande jag med ett pirr i magen. Ett sånt pirr som bara bästa vänner kan ge. En av dem fyller år idag, om man gräver tillräckligt långt ner i sandlådan kommer man till landet hon bor i. På den här sidan av sandlådan kommer vi sakna henne vid bordet, hennes sluddriga fnittriga tal som ibland är helt obegripligt, hennes eleganta klädstil, hon passar i allt, hennes skratt och vimsighet.
Jag och tre av mina andra bästisar ska skåla för henne idag. Hon som skrattar så hon gråter och måste stanna bilen för att hon inte ser något. Hon som pysslar högt och lågt och alltid har en galen historia (tagen från verkligheten) att berätta. Hon som pendlar mellan allvar och humor på två sekunder och kan ta på sig kläder både bakochfram och utochin.

Vänner ger energi man inte visste att man hade. Ingen tjock seg trögflytande sörja som det fastnar sot och smuts i utan en tunn lätt energi som kan ta sig in i alla skrymslen och vrår och skölja bort ensamhet och tristess på nolltid.

Puss på er alla fina vänner där ute.

Ps. En annan dag ska berätta om fler av mina vänner och bästisar. De är riktiga original.

En inblick i någon annans värld

Idag lämnade jag in min mobil på lagning. Jag har sett att det finns en liten butik mittemot jobbet så jag gick dit. Hela atmosfären och personligheterna som fanns i den lilla butiken var helt unik och det kändes som att jag kommit till en annan värld. Rakt fram fanns en liten disk med en öppning i mitten så personalen ska kunna komma in och ut. Bakom disken fanns ett stort lådsystem där varje låda hade en lapp med en mobilmodell skriven på. Framför disken, i själva butiken, stod det flera glashyllor fyllda med massor av olika mobiltillbehör med hemmagjorda prislappar på.

Jag möts av två män som står bakom disken när jag kliver in. Mannen, som verkar vara chef, har en stor kroppshydda iklädd en svart Harley Davidson t-shirt. Framför sig har han flera små plastlådor staplade på varandra, men några skruvar och brickor i varje. Han förklarar för mig att alla lådor går till samma mobil men han delar upp dem så han vet var varje skruv och platta ska sitta. Mycket strukturerat. Mannen som står jämte honom har något mindre kroppshydda och har en svart kortärmad skjorta. Båda männen har khakifärgade byxor med många praktiska fickor och bådas frisyrer är korta och stylingsfria. De bemöter mig med vänlighet, tydlighet och expertis. En tredje man kommer strax in i butiken, han har spretig ansiktsbehåring, svart keps och liknande kläder som de andra två. Han smiter förbi bakom disken, in i en dörröppning till höger och upp för en smal trappa som svänger snävt. Chefen ropar snart efter honom.
- Jonaaaas?! Rösten är gäll och något nasal. Kan du ta med dig en fyra-millimeters-stjärnmejsel till bottenskal?
Han får inget svar men verkar inte hänga upp sig på det.
Efter ytterligare någon minut dyker en fjärde person upp. En ung kille som tilltalas som "Praktikant-eller-pryo" smyger tyst och försiktigt in bakom disken. Hans hår är lätt rött, hyn är gräddvit och när han ler osäkert syns en bländande komplett tandställning. Han undviker ögonkontakt och springer även han upp för den smala snäva trappan. Jag får veta att han bara får laga äldre modeller av telefoner, smart phones är för avancerat för honom. Snart kommer Jonas ner med en skruv som är så liten att jag knappt ser den. Efter att ha blivit ombedd att komma tillbaka och hämta min telefon två timmar senare lämnar jag butiken.

Det känns så tråkigt när jag två timmar och femton minuter senare lämnar butiken för andra och troligtvis sista gången. Jag ville kvar i den unika världen som hade så mycket vänlighet och spetskompetens. Chefen hjälpte mig att fylla i papperna till försäkringsbolaget och den andra mannen letade förgäves bland glashyllorna efter ett skal som skulle skydda mobil bättre så jag skulle undvika samma skada i framtiden. En butik som denna glöm lätt bort i vimlet av stora etablerade butikskedjor där utseendet tycks verka viktigare än kompetens. Inne i butiken kände jag mig som en livepublik till en sitcom, allt var så annorlunda och äkta att det kändes uppgjort på något sätt. Jag tänkte för mig själv, det här skulle nog gå hem, en serie om tre män och deras "praktikant-eller -pryo" som driver en mobilreparationsbutik tillsammans.
Visst finns det plats för ännu en serie om genomgoa strukturerade äkta nördar med specialintressen som tar upp hela deras liv? Jag bara frågar.

Paranoia och huvudroll!

Ibland fantiserar eller "paranoia-erar" jag att mitt liv är någons produktion, en väldigt lång tv-serie, typ som "Days of our lives". Alla runt omkring mig, även min familj, är bara skådespelare med biroller. Ofta tycker jag att jag känner igen människor, att jag har sett dem någon annanstans innan. De kanske är statister. Undrar hur mycket de får betalt? Mamma och pappa borde ju fått en slant vid det här laget..
jag tänker att serien är indelad i säsonger, typ Gymnasieperioden, Visbyperioden, Eskilstunasperioden osv. Högstadietiden måste ha varit en tittarsuccé, med tanke på alla scenkläder, glitterspray, kladdkakor och fnitter. Bra manus!

Tankarna får mig att fundera på hur stor min omvärld egentligen? Är det som en bubbla likt Trueman show?  När jag åker hiss till exempel, hur vet jag att jag kommer till en ny våning? Allt kanske bara är på en gigantisk snurrplatta och när jag kliver in i hissen och dörrarna stängs så vrider de bara på plattan och så jag kliver ut i nästa scen. Utom när man åker sånna glashissar förstås, då ser jag ju att jag åker uppåt, eller?Å hur vet jag att jag har varit i Kina? Eller Canada? Det kanske är samma ställe fast med andra statister? Jag har ju ingen koll på hur jag åkte, jag såg bara vitt när jag tittade ut och dessutom somnar jag ju överallt när jag reser. Aha! Vilket trick! De lurar i mig sömnmedel som jag får i mig när jag reser så att de ska hinna byta rekvisita och  sceneri.
Det kanske är därför som jag så sällan missar bussen eller tåget. De väntar på mig eftersom att jag är huvudrollen. Det står i manus att jag ska åka tåg. De få gånger jag missat bussen är det avsiktligt, de står så i manus.

Fast det måste ju vara tråkigt för tittarna, att följa mig. Jag pratar sällan högt för mig själv, jag har inte dött och kommit tillbaka som min tvillingsyster, (eller?) jag har inga lik nedgrävda någonstans, jag har inte stulit någons barn och jag sover inte med smink.Undrar hur långt manuset är skrivet? Skulle gärna vilja läsa några avsnitt så jag vet vad jag har att förvänta mig. Till nästa säsong önskar jag att huvudrollen omges av fler snygga män, mer stålar på kontot och lite action. Inget dramatiskt med sjukdom och död utan mer äventyrlig action och spänning.

Fortsättning följer...

Barnsligheter!

Idag tutade jag för första gången på en annan bilist. Hon (för det var en kvinna) åkte hit och dit på vägbanan och gjorde kraftiga inbromsningar inför varje korsning trots grönt ljus. Jag fick nog när hon helt plötsligt bromsar in, börjar blinka vänster men svänger inte trots fritt från möte. Jag skulle ju också svänga åt vänster och ville hinna innan möte. Jag vet egentligen att hon kanske var osäker på att köra i stan eller inte hittade vägen, men ibland är man så inne i sig själv och sina egna behov att man blir barnslig.
För det är ju barnsligt att inte kunna se saker ur andras perspektiv. Ett barn som ser fram emot att plinga på bussen kan bli helt förstörd om någon annan hinner före, det har inte en tanke på att det finns andra som ska av på samma ställe. Kanske sitter det ett annat barn i andra änden av bussen som också har sett fram emot att plinga.

Bilisten som jag tutade på satt och snurrade på sitt hår med vänsterhanden, så himla barnsligt! Det vet jag, för det har jag gjort sen jag fick hår på huvudet, någon gång i ettårsåldern. Det finns ju inget konsekvenstänk i att snurra på håret alls. Det blir knutar som man får trassla ut och i värsta fall klippa bort, det sliter massor på håret. Oftast snurrar jag på håret när jag kollar på tv eller film eller när jag sover. Varje morgon när jag vaknar kontrollerar jag antal knutar i håret, oftast är det en stor i pannan, typiskt!
En annan sak som är barnsligt är att kasta saker omkring sig när man är arg, det ser så himla larvigt ut. En vuxen människa som kastar kläder på golvet...hårt! En gång kastade jag ett papper mot en person när jag blev arg...hårt! Jag tog i allt vad jag hade och pappret det singlade fint ner rakt framför ögonen på mig. Det måste sett roligt ut. När jag var liten stängde jag ibland in mig i badrummet när jag blev arg. Jättekonstig idé, det fanns ju ingenting att göra därinne! Jag satt på toan en stund och tyckte synd om mig själv innan jag gick ut. Precis innan jag öppnade dörren ansträngde jag mig för att se cool och obesvärad ut.

För någon månad sen bevittnade jag ett interaktion mellan en psykisk sjuk kvinna och en mamma med sitt småbarn. För att få lite bakgrundshistoria på den psykiskt sjuka kvinnan kan jag berätta om en interaktion mellan henne och mig. En dag i vintras går jag förbi henne, hon vänder sig om till allmänheten och skriker "Hon där är jude, henne ska ni akta er för" Jag tror att hon syftade på mina lockar...
I alla fall, kommer denna kvinna fram till mamman som har sin lilla son i en barnvagn och säger " Du din jävla hora, du kan dra åt helvete!" Mamman ville visa sonen hur man står upp för sig själv och svarar " Du då, du är också en hora!" Bra där mamma, där visade du hur en vuxen beter sig, moget och ansvarsfullt...

Ibland är barnslighet synonym med lekfullhet men är ibland är det en synonym för dumhet!

Rimliga presenter, eller?

Det är inte långt kvar till min födelsedag så en önskelista sitter på sin plats tycker jag.

Fröken Djerfs önskelista
1. Jag önskar mig styrka att resa mig ur soffan när jag sitter helt apatisk i den och vet att jag skulle må bättre om jag gjorde något annat, egentligen vad som helst, utom att sitta just där.
2. Jag önskar att jag vore mer av en fulsmakare, som uppskattade all mat som serverades framför mig, så jag slipper känna mig kräsen och lite fisförnäm.
3. Jag önskar att mig en off-knapp på min hjärna så jag kan somna snabbare på kvällarna.
4. Jag önskar att jag vore mer pragmatisk så jag inte föll för skitsnack och fula trick.
5. Jag önskar mig ett bättre bollsinne så jag kan bli pensionärsbowlare på äldre dar.
6. Jag önskar mig ett större tålamod så jag kan sluta kalla var och varannan bilist för idioter.
7. Jag önskar mig en bättre fimotorik så jag kan lära mig att göra inbakade flätor.
8. Jag önskar mig mer tåliga fötter så jag kan köpa alla skor som jag faller för.
9. Jag önskar att folk slutade med särskrivningar, så jag slipper oroa mig för att samhället blir dummare och dummare för varje dag som går.
10. Jag önskar mig fint väder på Peace and Love så jag inte blir förkyld.

Å så fre på jorn såklart =)