Små onda jävlar

De var överallt, de små odågorna. Två av dem stod vid brödet och åt torsdagens provsmakning av affärens "hembakade" bröd. En av dem gick och tjatade vid frysdisken och blev totalignorerad av sin målsman. Vid godiset hade en reklamskylt ramlat ner och en av dem var bara tvungen att sparka lite på den. Han fick en lam tillsägelse av sin målsman som i samma andetag tog tag i en godispåse och sa "De här är goda!"
Vid hygienartiklarna fanns det för ett ögonblick ett torn av duschtvålar men en (eventuellt flera) odågor kunde inte låta bli att se om det kunde rasa lika fint som klosstornet där hemma.
En målsman ropar repetitivt på sin odåga som har fullt upp att springa en osynlig snitslad bana fram och tillbaka, fram och tillbaka utanför kassorna.
När jag kom ut från affären fick jag sicksacka mellan några odågor som lekte nån form av kull-lek på den stora öppna ytan som finns mellan affärerna i gallerian.

"Äntligen" tänker jag när jag trycker på hissknappen som ska ta mig till parkeringen, till min bil som ska ta mig härifrån. Hissdörren öppnas och där står en liten odåga. Mina fördomar säger att hon leker i hissen för jag seg ingen målsman så långt ögat kan nå. På vägen upp ler hon mot mig och jag kan inte låta bli att le. Hon ser lite gulligt skyldig ut och hon är faktiskt ganska söt. Vi går av på samma ställe och hon tittar sig förvirrat omkring, som om hon undrar vad hon ska göra nu. Hon stannar utanför hissen och jag har ingen aning om vart hon tog vägen sen. Jag siktar mot min kundvagn och i huvudet citerar jag en Disneyfilm-replik "Jag vill hem, jag vill hem!"

Jag vill tillägga att jag har rätt att skriva så här om de knubbiga små änglar som vi alla avgudar till döds (barn) även om jag inte har några, för jag vet att det finns föräldrar som kan uppfostra sina barn och som inte gör barnaktiviteter av vuxensysslor. Det är ju inte barnens fel att de är små onda jävlar emellanåt.